Elva stora upptäcktsresande

Hanno från Karthago anses vara den förste upptäcktsresanden som lämnade efter sig berättelser om resor in i det okända.

Hannos expedition seglade omkring 500 f.Kr. från Cadiz i Spanien, som då var en karthagisk koloni, längs Afrikas västkust med en enorm flotta på 60 fartyg bemannade med 30 000 karthager. Planen var att Hanno skulle etablera kolonier längs Afrikas västkust som kunde användas som handelsstationer för Karthagos snabbt växande handelsimperium.

Det är okänt exakt hur långt ner längs Afrikas västkust Hannos expedition reste, men de flesta moderna historiker antar att han nådde så långt ner som till vulkanen Mount Cameroon, som ligger i nuvarande Kamerun.

Osäkerheten kring resans räckvidd beror på att de styrande i Karthago förmodligen medvetet censurerade Hannos beskrivningar. På så sätt kunde konkurrerande handelsstäder inte följa i hans fotspår.

Den beskrivning av Hannos upptäcktsresor som är känd idag kommer från en kopia av ett bysantinskt manuskript från 900-talet. Bland annat av den anledningen kan det vara svårt att lita på att Hannos upptäckter är korrekta. Det råder dock allmän enighet om att Hanno var en historisk person och att hans prestationer som upptäcktsresande var långt före sin tid.

Exakt varför den grekiske navigatören och upptäcktsresanden Pytheas från Massalia (Marseille) gav sig ut på en expedition till nordvästra Europa under senare hälften av 300-talet f.Kr. är inte känt med säkerhet. Kanske var han på jakt efter nya handelsförbindelser.

En del historiker har spekulerat i att han kan ha skickats av Alexander den store, som kan ha letat efter nya länder att erövra när Persien och Indien hade införlivats i hans imperium.

Pytheas reste från Frankrike och runt de brittiska öarna Hebriderna och Shetland innan han nådde Norges kust. Härifrån fortsatte han norrut. Han kan till och med ha nått polcirkeln innan han vände om och seglade söderut längs Norges västkust och Jylland och vidare till Tyskland, där han fortsatte sin upptäcktsresa.

Pytheas blev den första vetenskapliga upptäcktsresande som beskrev en polaris och fenomenet midnattssol.

Pytheas verkar också ha varit mycket fokuserad på handelsvaror. Han noterade flitigt detaljer om det område i Cornwall i England där tenn utvanns.

Pytheas av Massalia noterade också bärnsten, som sköljde i land i stora mängder längs de danska och nordtyska kusterna.

Venetianaren Marco Polo reste längs den medeltida handelsvägen, Sidenvägen, från Europa till Kina. Hans egen far var handelsresande och hade gjort resan före honom. Marco Polo var därför på många sätt en korsning mellan en handelsresande och en upptäcktsresande.

Omkring år 1300 publicerade Marco Polo en beskrivning av sina resor i Kina och västra Asien mellan 1271 och 1295.

Marco Polos beskrivningar av Kina, som vid den tiden styrdes av mongoliska erövrare, är mycket detaljerade. Han berättar hur han blev väl mottagen av [Kubilai khan] (https://varldenshistoria.se/krig/kanda-krigsman/kubilai-khan-var-varldens-maktigaste-man), som styrde landet, och hur han utförde många uppgifter för härskaren. Bland annat anställdes han som khanens ambassadör för att förmedla kontakt med den kristne påven.

Marco Polos reseskildringar kritiserades redan under hans egen tid. Många tyckte att berättelserna var för otroliga och osannolika. Idag betonar kritikerna i stället de saker som Marco Polo inte nämner. Till exempel är hans beskrivningar av de kinesiska sederna vid khanens hov mycket bristfälliga. Dessutom är det misstänkt att samtida kinesiska källor inte över huvud taget nämner Marco Polo.

De historiker som stöder äktheten i Marco Polos berättelser om sina upptäcktsresor betonar att Kubilai khan, som mongolisk härskare över Kina, förmodligen hade ett hov som med avseende på seder var mer mongoliskt än kinesiskt.

Och när det gäller beskrivningarna av Marco Polo och hans reskamrater kan de faktiskt ha beskrivits i de kinesiska källorna – Polos folk kallades helt enkelt perser.

Det var en beteckning som kineserna använde för alla utlänningar som inte var mongoler. Marco Polo nämner till exempel en belägring där han och hans medresenärer bygger en blida åt Kubilai khan. Samma belägring beskrivs i kinesiska källor, där det står att tre perser byggde blidan.

Den kanske mest berömde upptäcktsresanden i världshistorien är Christopher Columbus. Han seglade västerut från Spanien 1492 i hopp om att hitta en ny sjöväg till Indien som inte gick söder om Afrika – en rutt som dominerades av spanjorernas portugisiska rivaler.

I stället för att nå Indien österifrån, som han hade förväntat sig, nådde Columbus en rad öar i Karibiska havet på sin första upptäcktsresa. De nya områdena kom senare att kallas Nya världen.

Columbus upptäckt blev startskottet för ett verkligt kolonialäventyr för Spanien, som snart erövrade stora delar av Syd-, Central- och Nordamerika.

Columbus gjorde totalt fyra resor till den nya världen. En rad upptäcktsresande följde i hans fotspår och kartlade stora delar av de båda "nya" kontinenterna: Sydamerika och Nordamerika.

In i det sista trodde Columbus att han hade hittat sjövägen till Indien. På sin fjärde resa 1502 hoppades han till och med att få träffa den portugisiske upptäcktsresanden Vasco da Gama, som hade nått Indien genom att resa söder om Afrika.

På Vasco da Gamas tid hade det blivit allt svårare att handla med Fjärran Östern via karavanvägen österut, den så kallade Sidenvägen. En stor del av vinsten hamnade i arabiska mellanhänders fickor.

För att slippa dyra mellanhänder och maximera vinsten började portugisiska upptäcktsresande resa längre och längre längs Afrikas västkust under senare hälften av 1400-talet, i hopp om att hitta en väg söder om den enorma kontinenten. Bartolomeu Diaz var den förste som seglade runt Afrikas sydspets. Det skedde 1488.

År 1497 var det Vasco da Gamas tur att fortsätta portugisernas oändliga upptäcktsresa. Han gav sig av med fyra skepp med Indien som slutdestination. År 1498 var han den förste portugisen som nådde den eftertraktade indiska skattkammaren.

Till en början lyckades han dock inte återvända hem med stora rikedomar. Köpmännen i Calcutta var inte särskilt intresserade av de billiga prydnadssaker som Vasco da Gama hade tagit med sig på sin upptäcktsresa.

Det blev bättre 1502, när Vasco da Gama skickades ut för andra gången. På den här expeditionen återvände hans skepp hem med riklig last. Det gjorde även den armada av portugisiska segelfartyg som började segla mot Indien. Vasco da Gamas upptäcktsresa hade därmed spelat en avgörande roll för att inleda en guldålder för Portugal som kolonialmakt.

År 1524 skickades Vasco da Gama till Indien en sista gång, denna gång som portugisisk vicekung för kolonierna längs den indiska kusten. Men da Gama överlevde inte denna resa. Han dog av malaria den 24 december 1524.

Den erfarne kaptenen och upptäcktsresanden Fernando de Magellan hade tjänstgjort flera år i Portugals indiska kolonier innan han hamnade i onåd hos de portugisiska myndigheterna.

Han bestämde sig då för att kontakta Portugals stora rival Spanien, och erbjuda deras kung att leda en expedition till ögruppen Moluckerna, vars kryddor var värda en förmögenhet i Europa.

Men vägen söder om Afrika, som portugiserna kontrollerade, var utesluten. Påven hade delat världen i två delar och det som låg i öster tillhörde portugiserna. Men om Magellan kunde nå Moluckerna genom att segla västerut, söder om Sydamerika, skulle han kanske kunna bevisa att Moluckerna i själva verket låg i den del av världen som påven hade gett till Spanien.

Hans expedition var den första som seglade runt jorden och besättningen på hans upptäcktsresa var de första européerna som såg Stilla havet. Det skedde på en ovanligt lugn dag, vilket är anledningen till det namn som havet har idag.

Magellan själv kom aldrig hem, utan dog på Filippinerna. En decimerad besättning lyckades dock ta sig tillbaka till Spanien. Magellan hedrades senare genom att få sundet söder om Sydamerika uppkallat efter sig – Magellans sund.

Frankrike var angeläget om att följa i spanjorernas och portugisernas fotspår med egna framgångsrika upptäcktsresor. Medan spanjorerna hade seglat söder om Sydamerika och portugiserna söder om Afrika, valde fransmännen att söka efter en rutt norr om Nordamerika. Den så kallade Nordvästpassagen.

Det första försöket gjordes 1524, men utan framgång. Jacques Cartier kan ha varit besättningsmedlem på expeditionen. I vilket fall som helst fick han 1534 chansen att leda nästa upptäcktsresa för att hitta och kartlägga en nordvästpassage.

På den här resan upptäckte han stora nya outforskade områden i det som nu är Kanada. Han blev också vän med de lokala irokeserna, och det var från urbefolkningens namn på regionen (Kanata) som Cartier inspirerades att kalla området för Kanada.

Men Cartier hittade inte Nordvästpassagen. På sitt andra uppdrag seglade han å andra sidan uppför floden St Lawrence till den plats där Quebéc ligger i dag. Där hörde Cartier rykten om ett land med guld längre norrut.

År 1541 gav sig Cartier ut på sin tredje och sista upptäcktsresa i jakt på guld och Nordvästpassagen. Men efter att hans expedition drabbats av flera fall av svår skörbjugg tvingades de ge upp. Jacques Cartier dog hemma i Frankrike 1557.

År 1642 skickades nederländaren Abel Tasman ut på en upptäcktsresa av Nederländska ostindiska kompaniet. Uppgiften var att hitta och kartlägga det "Okända Sydlandet", även känt som "Terra Australis Incognita". Det var en hypotetisk kontinent som många trodde låg någonstans i södra Stilla havet.

Expeditionen seglade först till Mauritius i Indiska oceanen och styrde därifrån mot sydost.

Den 24 november 1642 såg besättningen äntligen land. Närmast ironiskt nog hade Tasman lyckats hålla sig borta från den australiska kontinenten. I stället hade han nått sydspetsen av ön Tasmanien.

Därifrån fortsatte han att segla österut och upptäckte Nya Zeeland, som han felaktigt trodde var en del av Sydamerika. Han fortsatte sedan sin upptäcktsresa norrut längs Salomonöarna innan han återvände hem.

´Det var först under sin andra expedition 1644 som Abel Tasman lyckades hitta Australiens norra kust, som han sedan kartlade.

Detta var också hans sista resa för Nederländska ostindiska kompaniets räkning. Hans överordnade var besvikna på resultaten av hans utforskningar och Tasman avskedades till förmån för andra kaptener. Abel Tasman lyckades dock uppnå något som bara händer de största upptäcktsresandena: att få en ö uppkallad efter sig: Tasmanien.

”Doktor Livingstone, förmodar jag.”

En av världshistoriens mest kända meningar, som härstammar från en händelse den 10 november 1871, då journalisten Henry Morton Stanley till slut lyckades spåra upp den skotske upptäcktsresanden David Livingstone nära Tanganyikasjön i östra Afrika.

Livingstone hade varit försvunnen i flera år och många trodde att han var död. Livingstone hade börjat som missionär i Afrika, en kontinent vars inre européerna nästan inte visste någonting om. Skotten bestämde sig därför för att kartlägga så mycket av kontinenten som möjligt.

Mellan 1853 och 1856 blev Livingstone den förste europé som genomförde en upptäcktsresa som tog honom hela vägen över Afrikas bredd – en resa på nästan 6 500 kilometer. Hans största upptäckt var dock Mosi-oa-Tunya-fallen, som han omedelbart döpte till Victoriafallen efter drottningen av Storbritannien och Irland.

Livingstone blev otroligt berömd på sin tid. Så när all kommunikation med honom upphörde skickades journalisten Stanley ut för att hitta den populäre upptäcktsresanden.

Livingstone dog av en kombination av dysenteri och malaria i Zambia 1873.

Fridtjof Nansen var ursprungligen utbildad i zoologi, men det var hans roll som upptäcktsresande som gjorde honom världsberömd

Nansen hade en brinnande önskan att utforska det inre av Grönland, och 1888 bestämde han sig för att korsa den grönländska inlandsisen på skidor tillsammans med en liten grupp medresenärer. Nansen och hans grupp avråddes å det bestämdaste från resan, eftersom tidigare expeditioner hade misslyckats.

Nansen trotsade varningarna. Mellan den 15 augusti och 29 september 1888 lyckades Nansen och hans team bli de första någonsin som korsade Grönlands inlandsis, och den 3 oktober nådde Nansen och en medresenär den dansk-grönländska bosättningen Godthåb, nuvarande Nuuk.

Några år senare försökte sig Nansen på en ny upptäcktsresa. Mellan 1893 och 1896 försökte han nå Nordpolen genom att bland annat driva norrut i ett skepp som fastnat i drivis.

Till slut försökte Nansen dock ta sig den sista biten till Nordpolen på skidor och med hundsläde.

Han var dock tvungen att ge upp och vända tillbaka eftersom det visade sig omöjligt att ta sig dit och tillbaka under den korta arktiska sommaren. Återresan kostade nästan Nansen och hans reskamrat livet.

Först höll deras kajaker på att driva iväg, och senare blev de attackerade av en isbjörn.

Norrmannen Roald Amundsen inledde sin karriär som upptäcktsresande genom att mellan 1903 och 1906 segla genom hela Nordvästpassagen.

Därefter förberedde han en expedition som skulle bli den första att nå Nordpolen.

Ien innan Amundsen gav sig iväg fick han emellertid höra att amerikanen Robert Peary hade nått den geografiska nordpolen. Därefter har sanningshalten i Pearys bedrift ifrågasatts.

På grund av Pearys tydliga seger i den dåvarande upptäckartävlingen valde Amundsen att fokusera på Sydpolen i stället.

Den 14 januari 1911 blev Roald Amundsen den förste upptäcktsresanden som nådde Sydpolen. Han dessutom en rivaliserande expedition ledd av den brittiske upptäcktsresanden Robert Falcon Scott med knappt en månad.

Trots triumfen på Sydpolen hade Roald Amundsen inte gett upp hoppet om att bli den förste upptäcktsresanden på Nordpolen. Pearys rekord hade nämligen ifrågasatts till den grad att Nordpolen fortfarande betraktades som outforskad mark.

År 1919 försökte Amundsen nå målet genom att driva mot Nordpolen i ett skepp som var fastfruset i isen. Försöket misslyckades dock.

Amundsen lärde sig därefter att flyga. År 1924 försökte han flyga över Nordpolen, men tvingades nödlanda på isen med oförrättat ärende.

År 1926 lyckades han till slut flyga över Nordpolen i luftskeppet ”Norge”, med den italienske luftskeppskaptenen Umberto Nobile som pilot.

Två år senare försvann Amundsen under en räddningsoperation då han med ett flygplan försökte rädda samme Umberto Nobile efter att denne hade försvunnit över Norra ishavet i ett luftskepp.

Amundsen förolyckades också. Endast några få vrakdelar från Amundsens plan återfanns senare. Den norske upptäcktsresanden hittades aldrig.