Hooverdammen krävde blod, svett och 6 miljoner ton betong

Katastrof påskyndar projektet

Invånarna i västra USA hade länge drömt om att tämja den 2334 kilometer långa Coloradofloden.

Hastigt växande städer som Las Vegas, Los Angeles och San Francisco var i desperat behov av mer ström – något som ett enormt vattenkraftverk på floden skulle kunna producera.

Samtidigt ville bönderna längs flodens stränder ha en stabil tillgång till dricksvatten och vatten till åkrarna.

Människor hoppades att man genom att tygla floden även skulle kunna lösa ett annat problem – att den ofta svämmade över och ställde till med förödelse.

Under 1920-talet grälade de sex delstaterna längs floden med varandra och regeringen om exakt hur strömmen och vattnet skulle fördelas.

Därför sköts bygget ständigt upp – ända tills en katastrofal händelse satte fart på projektet. När Mississippifloden 1927 svämmade över sina bräddar omkom 246 personer.

Katastrofen var så svår och behovet av mer ström så stort att president Hoover 1929 slog näven i bordet:

En ny damm, med arbets­namnet Boulder Dam, skulle anläggas i Black Canyon – fyra mil från Las Vegas.

Som en propp skulle den placeras mellan ravinens väggar och därmed skapa en enorm sjö i området bakom dammen.

Presidentens ingenjörer påpekade att projektet skulle utföras enligt ”ul­tra­kon­ser­va­ti­va kalkyler” – för om dammen kol­­lap­sa­de skulle vatten­mas­sor­na döda många på väg mot Stilla havet.

Projektet var så enormt att byggföretag över hela USA fick gå samman för att få ihop tillräckligt med kapital för att lägga anbud på jobbet.

Vinnaren blev Six Companies, vars erfarne byggledare Frank Crowe 1931 slog konkurrenterna med ett anbud på cirka 49 miljoner dollar.

Regeringen ville emellertid inte enbart ha en billig damm, man ville även att den skulle byggas snabbt.

Det fick ta maxi­malt sju år, och om tidsfristen inte hölls skulle Six Companies få böta 3000 dollar per dag. Enligt en av den amerikanska regeringens egna ekonomiska konsulter var det en tidsfrist som var långtifrån realistisk.

Frank Crowe lät sig dock inte skrämmas: ”Jag hade tillbringat hela mitt liv på byggarbetsplatser vid floder, och Boulder skulle bli en fantastisk klimax. Jag kunde knappt vänta på att få komma igång med bygget”, berättade han senare.

Arbetslösa vallfärdar till Nevada

Crowe gynnades av det faktum att depressionen drabbat USA med full kraft – och många tusen arbetslösa jublade åt tanken på flera års välbetalt arbete i Nevadas öken.

Innan Six Companies över huvud taget hade hunnit etablera sitt högkvar­ter vid Black Canyon, ström­made mängder av förhoppningsfulla familjer till området i skrotfärdiga bilar, till fots eller med häst och vagn.

Ännu värre såg det ut närmare den blivande byggarbetsplatssen. Vid Coloradoflodens strand samlades under våren 1931 flera hundra människor i ett primitivt tältläger, som snabbt fick namnet Rag Town ”Trashank-staden”.

En av de familjer som prövade lyckan där var Tom och Erma Godbey med sina fyra små barn. ”Allt var byggt av papp”, sade Erma. ”Alla hade kört dit i bil utan möbler eller något annat”.

Tom Godbey var en tidigare gruvarbetare, som i desperation hade surrat fast familjens ägodelar på taket av deras gamla Dodge och kört till Nevada.

Förhållandena i Rag Town skulle snart visa sig olidliga. Varje dag steg temperaturen till över 40 grader, vilket fick sopor och avföring att stinka, och råttor frodades bland kåkarna. Nattetid fick människor linda in sig i våta lakan för att kunna sova i hettan.

Döden kommer till Rag Town

När Frank Crowe en dag kom till kåkstaden för att inspektera den närbelägna byggarbetsplatsen tändes en ljusglimt för de boende.

”Högste chefen har kommit!” ropade man, och flera tusen personer samlades runt honom.

”Hur många män behöver du, boss?”, ”Jag kan arbeta hårt!”, ”Vi är hungriga, please!” ropade folkmassan – och Crowe kunde välja och vraka.

Än så länge fanns det emellertid inte arbete till mer än några hundra – däribland Tom Godbey. Innan arbetet på dammen påbörjades behövde man få den nödvändiga infrastrukturen på plats. De nyanställda anlade vägar, en järnväg och högspänningsledningar.

Värmebölja orsakar dödsfall

I maj 1931 inledde Frank Crowe och Six Companies till slut projektets första stora fas. Fyra tunnlar, två på var sida av floden, skulle sprängas genom berget och användas för att leda om vattnet, så att dammen kunde byggas på en torr flodbädd.

Därför anlitades 1200 arbetare för att dygnet runt borra och spränga sig genom totalt 5200 meter berg. Dessvärre fick en värmebölja nästan arbetet att avstanna, innan det ens satt igång.

I juli visade termometern 48 grader i skuggan, vilket fick arbetare att kollapsa av värmeslag. Ögonvittnet John Gieck var rasande:

”När de kom till Las Vegas var de döda, uppsvullna och såg ut som om de kokats levande”, sade han.

Efter två månader av tunnelarbete hade fjorton personer dött av värmeslag. ”Six Companies hotar arbetarnas liv!” skrev fackföreningstidningen Industrial Solidarity – och den hade en poäng.

Frank Crowe hade snabbt fått epitetet ”Hurry Up”, eftersom han när som helst på dygnet dök upp på ställningar, i tunnlar eller i matsalarna för att skynda på arbetet – oavsett temperaturen.

Allt skulle göras så fort och billigt som möjligt. De första månaderna omkom arbetare i fall- och sprängningsolyckor som hade kunnat undvikas. Dricksvattnet bestod av flodvatten, som enligt en anställd liknade ”kaffe med för mycket grädde”, och fördärvad mat förgiftade 20 man.

Reaktionen från Six Companies var endast att männen ”inte var vana vid att arbeta under ökensolen”.

Därför gjordes inget för att åtgärda problemen, och det krävande arbetet fortsatte som om inget hade hänt.

Den 7 augusti 1931 antände Six Companies själva krutdurken. När tunnel­arbetarna fick reda på att de skulle gå ned i lön – från fem till fyra dollar om dagen – utbröt en strejk. Crowe var iskall:

Arbetarna fick acceptera de nya villkoren eller sluta. När de strejkande inte gav sig fick de sparken. Veckan därpå började Crowe anställa en helt ny arbetsstyrka, så att bygget kunde fortsätta.

Ny maskin ger skjuts åt arbetet

Sensommaren 1931 uppfann borraren Bernard Williams en maskin som fick avgörande betydelse för arbetet.

Idén fick Williams en dag, när han betraktade en lastbil av märket International från 1916, som fraktade bort uthugget bergmaterial från byggarbetsplatsen.

Williams insåg att lastbilen kunde användas för att effektivisera borrarbetet i tunnlarna. På lastbilens flak byggde Williams två plattformar, så att upp till 30 man nu kunde borra direkt i bergväggarna.

Dessförinnan hade arbetarna stått på marken, när de arbetade – vilket innebar att den nya uppfinningen i hög grad snabbade på arbetet med att dra tunnlarna genom berget. Den ombyggda lastbilen fick namnet ”Jumbo”.

När de 30 hålen hade borrats rullade lastbilen ut ur tunneln, varpå ”krutgubbar” stoppade in dynamit i de 3–4 meter djupa hålen. Efter explosionerna körde en kran och en grupp arbetare fram och lyfte bort all sten.

Det var en ytterst effektiv cykel, som pågick dygnet runt i vardera änden av de fyra tunnlarna. Det behövdes inte heller några pauser.

Det fick en ung arbetare känna av, när han en dag tillrättavisades av Crowe för att han stod och lutade sig mot sin skyffel.

”Vad väntar du på?” fräste byggledaren. ”På att klockan blir halv fyra, det är ju avlöningsdag”, sade mannen. I lönekuvertet låg en uppsägning.

Crowe vädjade även till sina mäns tävlingsinstinkt i strävan att höja tempot. Varje skift uppmuntrades att gräva längre än de andra på de åtta timmar som deras skift varade.

Hetsen ledde dock till att ett skift en dag glömde att titta efter sprickor i klippväggen efter en sprängning.

När deras Jumbo begravdes i ett skred var det rena turen att inget värre än några benbrott och hjärnskakningar blev resultatet.

Många vägrade dessutom att uppsöka sjukhuset – då skulle något annat skift kunna slå dem.

Dödsolyckor bortförklaras

Arbetet fortskred snabbt, men efter hand som männen nådde djupare in i berget började flera kräkas och klaga på huvudvärk.

Avgaserna från lastbilar, kranar och generatorer alstrade nämligen farliga mängder kolmonoxid, som under arbetet krävde 42 människoliv.

”Våra direktörer investerar hellre 100000 dollar än ser en enda arbetare skadas”, sade Frank Crowe till pressen.

Six Companies investerade emellertid aldrig i några elektriska fordon, som inte släpper ut avgaser och som kunde ha reducerat antalet döda avsevärt.

Företaget undvek även att betala ersättning till de efterlevande genom att klassificera kolmonoxidförgiftningar som lunginflammation, som på den tiden betraktades som en naturlig dödsorsak.

Cheferna inrättade till och med ett PR-kontor, som skulle förse pressen med positiva historier om arbetsförhållandena.

”Naturliga luftströmmar” och ”kraftiga fläktar” ger ”svala, rena och behagliga förhållanden för arbetarna”, stod det bland annat i ett pressmeddelande.

Senare skickade PR-kontoret tidningarna en förklaring om att ”läkare säger att de många fallen av lunginflammation beror på arbetarnas stora konsumtion av hembränd alkohol”.

Under 1932 hade så många kolmon­oxidrelaterade stämningar riktats mot Six Companies att bolaget höjde tempot ­ytterligare, så att tunnlarna skulle bli färdiga, innan en eventuell dom riskerade att sätta stopp för arbetet.

Kolmonoxidförgiftning var emellertid inte den enda faran i samband med bygget.

Under 1931 och 1932 omkom sammanlagt 37 arbetare i olika typer av sprängningsolyckor, krockar med fordon, jordskred och fall från höga höjder.

Tåg och linbanor levererar betong

Stämningarna till trots tänkte Frank Crowe redan på nästa fas av bygget.

Efter att man hade blivit klar med de fyra tunnlarna leddes Coloradofloden ned under jorden i november 1932.

Därefter kunde arbetarna börja avlägsna slam och sten från den torrlagda flodbottnen.

Det var en enorm uppgift: Varenda dag i sex månader avlägsnade de upp till 18000 kubikmeter slam och grus – resultatet av årtusenden av flodavlagringar.

Medan grävarbetet pågick kom Frank Crowe på en genial plan för att transportera ned betongen i ravinen.

Nio små lokomotiv skulle vart och ett dra fram metallbehållare med upp till 20 ton betong till kanten av Black Canyon. Därifrån skulle en linbana sänka ned dem.

De sammanlagt tio linbanorna var de kraftfullaste världen hade skådat – en av dem kunde lyfta 170 ton, och förankringstornen var monterade på räls, så att linbanorna kunde flyttas i takt med arbetet.

Den 6 juni 1933 sänktes den första betongbehållaren ned 250 meter i djupet, där arbetarna tömde dess våta last i en 230 kvadratmeter stor träform. Där­efter satte de i gång med att trampa och skyffla betongen på plats.

Crowe visste att han var tvungen att gjuta dammen i mindre delar: Gjuten i ett stycke skulle det nämligen ta cirka 125 år för betongen att stelna.

För att snabba på processen ytterligare konstruerade han ett system av vattenrör, som skulle kyla ned betongen inifrån. Uppfinningen var en succé, som gjorde att arbetet gick mångdubbelt fortare.

Crowes uppfinningar var emellertid även farliga prototyper. Vid ett tillfälle, då linbanan sänkte ned en av de många betongbehållarna mot arbetarna, brast en av de båda vajrarna, varpå behållaren började svinga som en dödlig pendel över dammen.

Två av betongarbetarna, vid namn Johnson och Pitts, hann inte undan utan drabbades med stor kraft av den stora behållaren.

Pitts föll handlöst 30 meter ned i djupet, innan han med en dov duns träffade en byggställning. Johnson syntes inte till.

Sent samma kväll hittades han 400 meter längre bort. Han hade hamnat inne i behållaren och trillat ut först när bottenluckorna öppnades.

Mirakulöst nog klarade Johnson sig med blåmärken och betong i ögonen. Han var tillbaka på jobbet redan dagen därpå.

Roosevelt vill inviga Hooverdammen

Under 1934 nådde Six Companies arbetsstyrka sin kulmen. Som en väloljad maskin arbetade 5000 män i skift dygnet runt, och dammen växte fortare och fortare för varje vecka som gick.

En journalist var mållös inför effektiviteten, när han besökte bygget: ”De slösar ingen tid på trevnad. I stället råder det en mörk, målmedveten stämning. Six Companies anställer och avskedar aggressivt, så nu är endast de effektivaste kvar”.

Det låg något i det: I juni 1933 göt man 19000 kubikmeter betong, medan man i mars 1934 hissade ned hela 200 000 kubikmeter betong i ravinen.

Dag för dag sänktes behållare ned, varpå betongen tömdes ut och fördelades. Bit för bit växte dammen – tills den reste sig mer än 200 meter över flodbottnen längst ned i ravinen.

Till slut, den 21 februari 1935, sänktes den sista behållaren med betong ned i Black Canyon och tömdes i en träform på dammens 14 meter breda topp.

Därmed hade Frank Crowe avslutat gjutningsprocessen två år före det datum som kongressen begärt.

Brådskan hade kostat dussintals män livet, trots att Six Companies inte fick någon ytterligare bonus för att man varit så snabb.

Storbolaget sparade dock mycket ­pengar på att arbetet gått så fort: En stor del av de 5000 arbetarna kunde avskedas och lönekostnaderna reduceras avsevärt.

Dessutom tjänade de två års extra ränta på de många miljoner dollar som betalades ut av regeringen.

President Franklin D. Roosevelt hade emellertid blivit angelägen om att inviga dammen och visa upp den som ett resultat av sin ”New Deal” – hans enorma ­reformprogram, som skulle lyfta tiotusentals ur depressionens arbetslöshet.

Därför invigdes dammen innan allt var färdigt – själva vattenkraftverket kunde nämligen producera el först från oktober 1936.

Den 30 september 1935 blev det för en stund tyst i ravinen. Hela Boulder City var festklätt, när president Roosevelts specialtåg rullade in på stationen.

Därifrån körde en konvoj av limousiner fram till ett podium ovanför dammen, där presidenten tog plats.

Flera tusen amerikaner hade kommit för att bevittna invigningen, och en orkester från Boulder Citys skola spelade.

Pojken som spelade fiol var familjen Godbeys ena son Tommy, som knappt ens kunde gå när han kom till den stekheta och farliga kåkstaden med sina föräldrar.

Nu hade pappan fast arbete i staden, och Erma Godbey var ”väldigt stolt” över sin äldste son.

”Jag kom, jag såg, och jag blev överväldigad – som alla som ser detta underverk för första gången”, sade Roosevelt till de många åskådarna och alla de miljoner som följde med via radion.

”Dimensionerna är ofattbara. När vi ser på detta bör vi tänka på dess skapare. Vi måste uppmärksamma deras energi, styrka och uthållighet.

Men vi måste vara särskilt tacksamma för de tusentals arbetare som har investerat all sin skicklighet och sin kraft i bygget”.

Dammen levererar vatten och el

Omkring 21000 personer hann arbeta på det enorma bygget från 1931 till 1935 – och ingen i landet kunde ifrågasätta dammens betydelse för västra USA, när den väl stod färdig.

Framför allt kunde vattenkraftverket leverera ström till områdets städer – från Las Vegas i öknen till Los Angeles vid Stilla havets kust.

Dessutom gjorde Hooverdammen det möjligt att kontrollera flodvattnet, så att det blev lättare att undvika översvämningar i Imperial Valley, och det uppdämda vattnet kunde utnyttjas i lantbruket längs Coloradofloden.

Arbetarna bakom det enorma byggprojektet kom från hela USA. Medan 500 av dem stannade kvar för att bygga kraftverket och underhålla dammen, reste de flesta tillbaka till sina egna delstater för att arbeta i industrin, som var på väg tillbaka efter depressionen.

Andra slog sig ned i Las Vegas, som under byggperioden hade fyrdubblat sin befolkning.

Frank Crowe var byggets egentliga leda­re, och trots att projektet hade gjort honom till en förmögen man, var han inte färdig med att bygga dammar.

”Jag mår för jävligt”, sade han kort efter invigningen. ”Jag letar efter jobb, för jag vill fortsätta att bygga dammar”.

Sagt och gjort. Frank Crowe kom att leda ytterligare tre stora dammprojekt, innan han 1944 till slut drog sig tillbaka till en boskapsranch.

Kort före sin död blev han intervjuad av Time Magazine. I intervjun avslöjade Crowe att han, trots den bild många hade av honom, kände en oerhörd respekt för de vanliga arbetarna:

”Om du vill se vem som verkligen byggde den här dammen, så ska du gå bort till matsalen. Han bär en skyddshjälm, är i genomsnitt 31 år gammal och kan åstadkomma något med sina händer”.