Brinnande heta och ständigt växande:

Världens öknar

Inget vatten, ingen skugga, inga växter och ingen svalka – öken är brist på sådant vi behöver för att överleva. Och det arabiska ordet för ”tomhet”, Sahara, passar bra som beskrivning på ett sådant landskap.
Men en öken kan också vara kall. Definitionen på öken är helt enkelt att det är för torrt för att växter ska trivas där. Och paradoxalt nog kan regn i öknen göra situationen ännu värre.

Öknar förekommer på de mest skiftande ställen på vår jord. Trots att dagens öknar inte är mer än några tusen år gamla har de kommit att prägla livet för både växter och djur på ett påtagligt sätt. Varje år växer dessutom öknarna i omfång och gör allt större områden obrukbara. Ökenspridningen sker dessutom allt snabbare, både naturligt, men framför allt genom mänsklig påverkan.

En öken definieras som ett område som har en mycket sparsam nederbörd, mellan 200 och 250 millimeter per år. Dessutom eroderas marken i en öken snabbt och stora markområden blåser helt enkelt bort med vinden, eller transporteras bort av det vatten som trots allt faller ner på marken.

Det finns en rad olika områden som mer eller mindre saknar växtlighet, men som ändå inte definieras som öken. För att kallas öken ska växtligheten vara mycket torftig eller helt saknas. I annat fall är det ofta fråga om halvöken eller rentav stäpp. En stäpp liknar på många sätt öken, men har fler sorters växter. Gobiöknen i Asien och Patagonien i Sydamerika är exempel på sådana landområden. Att en öken helt och hållet saknar växtlighet är mycket ovanligt.

Eftersom öknar förekommer på olika breddgrader skiljer sig klimatförutsättningarna mellan de olika ökentyperna. De allra varmaste öknarna kan vissa år helt bli utan nederbörd. Förutom en låg nederbörd kännetecknas de också av en hög dagstemperatur. Eftersom luftfuktigheten är låg skiftar temperaturen kraftigt mellan dag och natt. I den algeriska delen av Saharaöknen är temperaturen i juli uppemot 50 grader på dagen, medan det på natten är ungefär 27 grader. I januari är däremot dagstemperaturen runt 20 grader och nattemperaturen 7 grader.  

Regnet förstör  

Den nederbörd som faller i öknar kommer ofta i form av kraftiga regnskurar. Marken i öknar är extra känsliga för erosion eftersom de saknar ett skyddande lager av växter vars rötter håller ihop markens lösa material. När det sällsynta regnet väl faller spolas det yttersta lagret av marken bort. Med tiden bildas därför många flodfåror som är torra större delen av året men som eroderas kraftigt när de väl fylls med vatten.

Regn i öknar kan göra mer skada än nytta även på andra sätt. När regnvatt­net väl har hamnat på marken löser det ut markens salter som finns i stora koncentrationer. Det gör att vattnet blir extremt salthaltigt och oanvändbart som dricksvatten för de allra flesta­ djur. Döda havet, med sin salthalt på 35 procent, är ett exempel på en sjö som bildas av regnvatten som har fallit i öknen. Ofta bildas rejäla saltskorpor på sådant salthaltigt vatten.

Det drickbara vatten som ändå finns i öknar, till exempel i oaser, kommer inte från regn i öknen utan av grundvatten som stiger upp till markytan. Grundvattnet kommer i sin tur framför allt från bergsområden i närheten. Vattnet färdas genom marken till lägre nivåer i landskapet och ofta följer det gränsen mellan en hård bergart och en mer genomsläpplig bergart. Det gör att vattentrycket förändras, och när vattnet kommer ner till lägre nivåer kan trycket vara så stort att det sprutar upp som fontäner.   

Olika sorters öknar  

Stjärndyner -  När vinden ständigt ändrar riktning bildas stjärndyner. Här är några olika ­varianter på dessa i Namibiaöknen.

Stjärndyner - När vinden ständigt ändrar riktning bildas stjärndyner. Här är några olika ­varianter på dessa i Namibiaöknen.

Det finns flera sorters öknar som alla har olika karaktär. Orsaken till att öknarna har en liten nederbörd varierar mellan de olika ökentyperna, och just orsaken ligger också till grund för indelningen av ökentyper.
• Regnskuggeöknar bildas i bergiga områden. De vindar som blåser in över bergsområden innehåller en hel del vatten och denna fuktighet kommer att stiga upp i atmosfären när vinden stöter på höga berg. I takt med att luften stiger blir det allt svårare för luften att behålla nederbörden. Det gör att det område som ligger på läsidan i bergskedjan inte får någon nederbörd, medan lovartsidan får desto mer. Exempel på en regnskuggeöken är Gobiöknen, där nederbörden avsätts över Himalaya av monsunvindarna. En annan regnskuggeöken är Death Valley i Kalifornien i USA som ligger i anslutning till Klippiga bergen.

• Vändkretsöknar kallas de öknar som ligger direkt norr eller söder om ekvatorn. I dessa områden bildas högtryck som fortsätter antingen mot ekvatorn i form av passadvindar, eller som vanliga högtryck mot polerna. Följden blir att enbart en liten mängd av det vatten som finns i högtrycken faller över vändkretsarna. Som exempel på sådana öknar kan nämnas Sahara på norra halvklotet och Gibson­öknen i Australien på södra halvklotet.

• Västkustöknar finns längs de sydliga kontinenternas västkuster. Passadvindarna som blåser här är frånlandsvindar, och det varma ytvattnet blåser därför bort. Det leder i sin tur till att kallt vatten kommer upp mot ytan längs kusterna, vilket gör att luften inte blir tillräckligt fuktig för att regnväder ska kunna bildas. Marken närmast kusterna blir lätteroderad eftersom det saknas växtlighet och vatten i marken som hjälper till att binda upp jordtäcket. De mest kända västkustöknarna är Namibiaöknen i sydvästra Afrika som också anses vara världens äldsta öken.

• Köldöknar eller polaröknar finns nära polerna. De mest utpräglade köld­öknarna förekommer på Antarktis isfria delar och i Arktis nordligaste delar. Trots att det finns stora mängder vatten i form av snö och is definieras dessa områden som öknar. Det beror dels på att nederbörden och avdunstningen från mark, is och snö är låg och dels på grund av att sommarvärmen uteblir. Det gör att det vatten som är bundet i snö och is inte kan tas till vara av marken och landskapet blir ökenlikt. Förutom en sparsam nederbörd är markens egenskaper en bidragande orsak till ökenkaraktären. Marken eroderas hård av vinden, någonting som gör det svårt för växter att få fäste. I anslutning till köldöknarna förekommer det ibland höga berg. Bergen förstärker ökenlandskapet ytterligare eftersom nederbörden framför allt fälls på bergets lovartsida. Både på bergets läsida och nedanför toppen uppstår det därför ett område som har ökenkaraktär. 

Sten, grus sand och klippor  

Även materialet skiljer sig mellan olika öknar. Delar man in öknar efter marken struktur finns det fyra huvudtyper – sandöknar, klippöknar, stenöknar och grusöknar. De vanligaste sorterna är klippöknar och grusöknar, och faktum är att sandöknar inte är särskilt vanliga. Sahara består till exempel av 20 procent sand, och den Arabiska öknen som är världens mest sandrika är täckt av sanddyner till en tredjedel.

Grusöknar bildas genom att det finare materialet har eroderats bort. Den starka solen utsätter marken för en kraftig vittring, och salt- och frostsprängning bidrar vidare till att gruset blir allt mer finkornigt.

I klippöknar har i stort sett allt finare material blåst bort. Därför består öknen av olika platåer eller högslätter och ibland även av stenar och block. Berg och klippor i en öken bryts med tiden ner till mindre delar som hamnar nedanför berget. Detta material kallas talus och består framför allt av block och stenar. Genom vindens försorg hamnar detta material till slut i öknens tillfälliga floder där det så småningom transporteras bort med vattnet. Det gör att en del öknar har områden som är helt kala.

Många öknar är också kända för sina starka färger. Röda öknar uppstår till exempel genom att kemiska föreningar av järn fälls ut. Med tiden utsätts stenarna för slipning genom att vinden för med sig mindre partiklar såsom sand och därmed får stenarna en glasartad karaktär. Denna färg kallas för ökenlack och både färgen på denna och formationerna av stenarna kan variera rejält. 

Sanddyner  

Transversaldyner -  De högsta sanddynerna är ­transversaldynerna som bildas vinkelrätt mot vinden.

Transversaldyner - De högsta sanddynerna är ­transversaldynerna som bildas vinkelrätt mot vinden.

Dyner är den kanske mest kända landformen som förknippas med öknar. De bildas när sandmassorna förflyttas med vinden, stöter på ett hinder eller av någon annan anledning samlas i små eller stora vallar. Sanddyner i öknen liknar på sätt och vis vågor i havet, men rör sig naturligtvis mycket långsammare. Eftersom dynerna ständigt rör sig och ändrar form blir ett sådant landskap mycket föränderligt. 

I en öken där det finns mycket material växer dyner både på höjden och i vindriktningen. I vissa fall kan höjden uppgå till 200 meter.

Dyner förflyttar sig åt samma håll som vinden blåser. På dynens lovartsida transporteras sandkornen upp mot dynkrönet där de faller ner och bildar en rassluttning. Dyners sidor ser därför olika ut och man kan avgöra vindriktningen genom att studera dynernas form.

I Skandinavien har vi inga öknar, men sanddyner finns det en del. Dessa förekommer framför allt längs kusterna där det finns rikligt med sand, men det har tidigare funnits dyner även inne i landet. Idag finner man ofta dessa inne i ek- eller tallskogar under vegetationen. Dessa dyner var aktiva efter den senaste istiden då isen hade smält av och vegetationen ännu inte hade vuxit sig stark nog att binda materialet i marken. 

Landformer   

Det finns en hel del landformer som är speciella för just öknar, till exempel de karaktäristiska pelare med platt topp som man inte så sällan ser i västernfilmer. Dessa kan ha bildats genom en tektonisk spricka i marken, en flodfåra som vidgas allteftersom vatten transporteras i den, eller genom vindens påverkan. 

När detta har skett tillräckligt länge kommer ett så kallat inselberg att ta form, ett större eller mindre rektangulärt berg med plan ovansida. Storleken på inselberg varierar kraftigt, men ofta är de stora.

Allteftersom vinden eroderar landskapet kommer inselberget att få en alltmer oregelbunden form och minska i storlek. När det har gått tillräckligt lång tid kommer det enbart att finnas koniska toppar kvar av inselberget. (Och landskapet har blivit en utmärkt bakgrund för filmer där ensamma män rider västerut med laddade revolvrar i lågt sittande hölster.)

En annan landskapsform som återfinns i öknar är kopjes eller tor-klippor. Detta är anhopningar av stenblock på en för övrigt plan mark. Forskarna vet idag inte hur denna formation skapas, men en teori är att tor-klippor är rester av processer som skett under markytan. När markens yttre lager har eroderats bort har dessa klippor sedan kommit upp till markytan.

Även i Sverige förekommer inselberg och tor-formationer. Eftersom detta är särskilda ökenformationer och vi inte ens är i närheten av ett sådant klimat kan man fråga sig var dessa formationer kommer ifrån. Svaret finns att finna i att formationerna är rester från den tid då Skandinavien befann sig på sydligare breddgrader. 

Ökenspridning  

När en öken växer sig större kallas det ökenspridning. Ofta nämns fyra faktorer som bidrar till att områden blir öken; överbetning, bränning av vegetationen, överodling och insamlande av ved. Det gemensamma med dessa faktorer är att både vinden och regnvattnet eroderar bort den jord som finns på marken och det blir svårt för nya växter att få fäste.

Men även andra faktorer kan bidra till ökenspridning. Torrår kan till exempel förstöra marken, liksom konstbevattning med saltvatten. Efter torrår är det inte ovanligt att marken överexploateras och därmed ökar risken för att området förstörs. De växter som har funnits på sådana områden tidigare klarar inte att överleva utan vatten eller genom saltet som samlas i marken. När växterna dör finns det inga rötter i marken som binder upp jorden. Vinden kan därmed enkelt blåsa bort jordtäcket.
Det bor mellan 600 och 700 miljoner människor i världens torrområden, och av dessa bor ungefär tio procent på områden som riskerar att bli öken inom den närmaste framtiden.

Fakta: 
Fakta om öknar

  • Öknarna upptar cirka 30 procent av jordens landyta och 13 procent av världens befolkning bor där.
  • Världens största öken är Sahara som upptar nio miljoner kvadratkilometer.
  • Sahara bildar varje år mellan 60 och 200 miljoner ton damm.
  • Världens högsta uppmätta lufttemperatur är 58 grader Celsius. Det var i den libyska delen av Sahara.
  • Den iranska öknen har jordens högsta sanddyner som når en höjd på mer än 200 meter.
  • Världens torraste plats är Arica i Chile där det faller 9,8 millimeter regn om året.
Material från
Allt om Vetenskap nr 3 2006

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter