Tio saker du inte visste om lin

Linfält på Östgötaslätten.

Linfält på Östgötaslätten.

1.
Lin är en naturfiber som inte kräver lika mycket bekämpningsmedel eller konstgödsel som exempelvis bomull. ­Däremot kan miljö­påverkan bli dubbelt så stor under förberedningen av linet jämfört med bomull eftersom det går mycket el.

2.  
Linnevaror, som lakan eller handdukar, bör vikas på olika sätt efter varje tvätt för att undvika brytskador på linfibern. Linne bör också förvaras mörkt och torrt.

Skördat lin upphängt till torkning. Bild: IBL

Skördat lin upphängt till torkning. Bild: IBL

3.
Carl von Linné döpte linet till Linum usitatissimum, vilket översatt betyder ”det högst nyttiga linet” ­eller ”det allra mest användbara”. Från linet kan man få såväl garn att väva tyg av som linolja som kan användas till matlagning, impregnering av kläder, och rost- eller rötskydd. Såpa och tvål kan tillverkas av oljan liksom fernissa och färg.

Det sista momentet innan linet kan spinnas – häckling. Bild: IBL

Det sista momentet innan linet kan spinnas – häckling. Bild: IBL

4.
Har man använt linolja för att impregnera ett golv eller liknande, bör man vara försiktig med penslar och trasor som kommit i kontakt med oljan. Kokt linolja oxid­erar relativt snabbt och under processen avges värme, vilket gör att till exempel oljeindränkta trasor kan självantända. De bör därför förvaras i vatten, i lufttät behållare – eller helt enkelt eldas upp kontrollerat.

5.   
Linfibern har en glatt yta som vid rätt skötsel ­håller sig länge och avvisar smuts samt absorberar och avger fukt.

Det högst nyttiga linet,  enligt Linné. Bild: IBL

Det högst nyttiga linet, enligt Linné. Bild: IBL

6.
Det är många steg innan linet kan bli till garn. I slutet av augusti ska det ryckas, det vill säga dra upp plantan med roten. Linplantorna buntas sedan ihop i så kallade nekar och hängs upp så att linfröna får mogna. Sedan är det dags att repa. Man drar av frökapslarna med ett verktyg som ­kallas repa, en sorts metallkam. En del frön används för att så nytt lin medan man använder resten av fröna till bland annat linfröolja.

7.   
Efter att man repat linet är det dags att röta det, antingen med landrötning eller vatten­rötning. Rötningen gör så att man lättare kan utvinna fibrerna ut stjälkarna.

Vid vattenrötning läggs linet i vatten i cirka två veckor och vid landrötning får linet ligga på gräs och fuktas av dagg och regn i tre till fyra veckor. Efter rötningen måste linet torka ordenligt så att rötningen stannar upp. 

Skäktning, bråkning, häckling och färdiga dockor av lin hos ”Masarns” i Övre Fornby, By socken, Dalarnas län, någon gång omkring 1920.

Skäktning, bråkning, häckling och färdiga dockor av lin hos ”Masarns” i Övre Fornby, By socken, Dalarnas län, någon gång omkring 1920.

8.
Efter att linet ryckts, repats och rötats, är det dags för bråkning, skäktning och häckling.

Att bråka lin innebär att man bryter sönder stam­delarna, skärven, och under skäktningen skiljs själva linfibrerna från skärven.
För att linfibrerna ska bli mjuka och blanka och för att få bort den sista skärven, häcklas linet. Man drar linet genom kammar av metall med olika grovlek. Ibland kan även linet borstas för att kvaliteten ska bli ännu bättre.
 
9.
De korta linfibrerna som fallit bort vid häckling ­kallas ­blånor och kan ­användas till tätning av båtar och hus.
Linne användes även till sedlar på 1920-talet i den tyska staden Bielefeld.

Linne användes även till sedlar på 1920-talet i den tyska staden Bielefeld.

 
10.
Rörmokare brukar känna till linets förmåga att absorbera fukt och svälla. Ospunnet lin används ibland i gängorna på rör för att de inte ska läcka.
 
 
Material från
Allt om Vetenskap nr 10 - 2016

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter