Smalkäftat flodmonster

De märkligt smala käftarna gör det tydligt att den knappast har människor på menyn, men trots det har gavialen dåligt rykte och anses vara människoätare.
Sanningen är att det är vi som är farliga för den. Äggplundring, konkurrens om fisket, miljögifter, naturförstöring och jakt gör att det idag bara finns ett par hundra vuxna gavialer kvar i världen. Det gör den till världens mest hotade krokodildjur.

Gavialen är ett imponerande krokodildjur som känns igen på sin långa, smala nos. De könsmogna hanarna har en utväxt längst fram vid näsborrarna.

Gavialen är ett imponerande krokodildjur som känns igen på sin långa, smala nos. De könsmogna hanarna har en utväxt längst fram vid näsborrarna.

En sex meter lång krokodilliknande best stiger upp till vatten­ytan. Den öppnar sitt stora gap och visar upp ett hundratal sylvassa och respektingivande tänder. Gavialen är en effektiv jägare och fullständigt livsfarlig – men bara för fiskar. De smala käkarna, som är betydligt klenare än dess släktingar alligatorernas och krokodilernas, gör det omöjligt för den att svälja en männi­ska. Och gavialen ser därför inte heller­ oss som bytesdjur. Trots det har den i Indien rykte om sig att vilja kalasa på människor.
Detta beror på att smycken hittats i magar från döda djur, något som vittnar om att gavialen tuggat i sig smyckets ägare. Men det är i så fall ingen levande människa som blivit gavialmat. Ganges, gavialens enda kvarvarande tillhåll, är en helig flod där de döda och deras tillhörigheter efter bränning ofta läggs. Eftersom gavialen ibland utökar sin fiskdiet med kadaver kan en och annan smyckesbeklädd kroppsdel slinka ner.
Gavialen sväljer också stenar och andra hårda föremål för att underlätta matsmältningen och då kan den helt enkelt råka få i sig något betydligt ädlare än vanliga gråstenar.
Det finns alltså ingen anledning att vara rädd för gavialen. Den har där­emot all anledning att frukta oss.

Drastisk minskning

En gång i tiden var gavialen rikligt förekommande i alla stora flodsystem på den indiska subkontinenten. Så sent som på 1940-talet beräknades det finnas 5 000 till 10 000 gavialer i det fria. Men efter det har beståndet minskat drastiskt. Sedan 1946 har uppåt 98 procent av alla gavialer försvunnit.
På 1970-talet stod den på randen till utrotning på grund av jakt, naturförstöring miljögifter, äggplundring och konkurrens från fiskare. Numera finns den bara kvar i tre biflöden till Ganges. Arten fridlystes i Indien och både där och i Nepal inleddes avelsprogram. Ägg samlades för att skyddade mot naturliga faror få kläckas i lugn och ro. När de små ungarna vid två till tre års ålder blivit någon meter långa släpptes de ut i naturen igen. Och till en början såg insatserna ut att hjälpa. Sakta började arten återhämta sig. Fram till idag har 5 000 gavialer släppts ut i det fria i Indien och Nepal.
Men så började antalet plötsligt minska igen. Mellan 1997 och 2006 – alltså inom loppet av bara nio år – försvann 58 procent av de återstående gavialerna. Endast 182 vuxna djur fanns kvar att föra släktet vidare. Den här gången var det inte tjuvjakt och äggsamlande som var den stora boven i dramat, utan en befolkningsexplosion som resulterade i att nästan­ hela gavialens naturliga livsmiljö försvann till förmån för dammbyggen­, bevattningssystem, sandtag och byggandet av vallar. Dessutom hade fisket­ effektiviserats med drivgarn där inte bara fiskar utan även många gavialer­ fastnade.

Svårt att överleva

Ungdjuren rör sig smidigt också på land, men när de blir större och tyngre orkar inte deras ben bära upp dem utan de får släpa sig fram på mage.

Ungdjuren rör sig smidigt också på land, men när de blir större och tyngre orkar inte deras ben bära upp dem utan de får släpa sig fram på mage.

Det här har skapat extremt dåliga förutsättningar för de gavialer som släppts ut i det fria. Om inte miljön återskapas blir det svårt för dem att överleva. Därför övervakas nu de få kvarvarande fristäderna och lokalbefolkningen utbildas och engageras i bevarandeprojekten. En liten population är extremt sårbar för alla slags faror, något som visade sig i december 2007. Ett hundratal av de 1 300 gavialerna i den skyddade Chambalfloden i Indien dog då plötsligt. Prover visade att deras lever och njurar var angripna av parasiter.
Gavialer var en gång vanliga på jorden, och för omkring tre miljoner år sedan fanns det många olika arter spridda över Asien och Amerika. Deras karakteristiska käkar och små huvuden gör att de lätt kan svänga nosen i sidled och fånga snabba fiskar. De nålvassa tänderna är utformade för att kunna hålla fast hala och sprattlande fiskar. Vuxna hanar har en utväxt längst ut vid näsborrarna. Exakt vad denna utväxt har för funktion är inte klarlagt, men den är iögonfallande och kanske attraherar den honorna. Gavialhanen har ett harem­ med flera honor, och en hel del energi­ får han lägga ner på att försvara dessa mot konkurrenter. Andra hypoteser är att utväxten fungerar som resonanslåda och förstärker ljud, eller att den hjälper honom att framställa bubblor under uppvaktningen.

Kraftiga bakben

Gavialen är helt beroende av vatten, men ibland måste den ta sig upp på land för att sola. Det är nödvändigt för dess matsmältning.

Gavialen är helt beroende av vatten, men ibland måste den ta sig upp på land för att sola. Det är nödvändigt för dess matsmältning.

Parningssäsongen infaller under torrperioden och då samlas gavialer längs sandbankar i de delvis uttorkade floderna. Honan gräver ett halvmeterdjupt hål där hon lägger 40-80 ägg och omsorgsfullt täcker över dem.
I vattnet är gavialen ett under av smidighet, men uppe på land är det värre. Till skillnad mot andra krokodildjur kan den inte gå på land, utan släpar sig fram. Efter omkring 70 dagar kläcks äggen och ungarna ropar på sin mamma som skyndar dit och gräver upp dem. Gavialmamman tar inte sina ungar i munnen och bär dem till vattnet som andra krokodildjur gör – hennes rakbladsvassa tänder och smala käkar skulle kunna skada avkomman. Ungarna stannar hos mamman den första tiden och livnär sig på insekter, larver och andra­ smådjur.

Rekordår

Fisk är huvudfödan, men kosten kan drygas ut med kadaver.

Fisk är huvudfödan, men kosten kan drygas ut med kadaver.

Gavialernas framtid ser dyster ut, men det finns hopp. Förra året kläcktes rekordmånga ungar – 2340 stycken från 68 bon – i skyddsområdet National Chambal Sanctuary i Indien där uppskattningsvis hälften av alla världens vilda gavialer finns. Det här är den högsta siffran sedan 1975.
Vanligtvis brukar monsunregnen fylla floden och skölja bort flertalet av småttingarna, men 2012 rådde torka då regnen var både försenade och ovanligt svaga. Därför fick de nyfödda en ovanligt bra start och förutsättningarna för att de ska överleva är förhållandevis goda. Men det dröjer ännu många år innan de blir könsmogna och kan sätta nya små gavialer till världen. 

Fakta: 
Gavialen
Latinskt namn: Gavialis gangeticus.
Längd: Hane: 5 – 6 meter Hona: 3,5 – 4,5 meter Nykläckt unge: 37 centimeter.
Äggvikt: 160 gram.
Antal tänder: cirka 110 som förnyas genom hela livet.
Vikt: 160 kilo för en genomsnittlig hane.
Könsmognad: Hanar 13 år, honor 10 år.
Livslängd: Upp till 60 år.
Material från
Allt om Vetenskap nr 3 - 2013

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter