Själv bästa försökskanin

1885 tog läkarstudenten Daniel Alcides Carrión lite av innehållet ur en böld på en kvinna som var smittad med oroyafeber och injicerade det i sig själv. Han blev snart svårt sjuk och kunde bevisa att både det kroniska och det akuta tillståndet av sjukdomen berodde på samma bakterie, vilket var själva idén med experimentet. Tråkigt nog överlevde han inte. 

Inte heller den amerikanske läkaren Jesse ­Lazear överlevde. År 1900 lät han smitta sig med gula ­febern genom att uppmuntra myggor att sticka honom. Han bevisade därmed att myggor stod för spridningen, men det kostade honom livet. 

På 1940-talet hade några amerikanska läkare ­tagit fram ett vaccin mot dysenteri. Irriterande nog dog alla möss de testade det på – så de testade på sig själva istället. Med en hel del tur och liten marginal överlevde de. 

Listan på forskare som använt sig själva som försökskaniner kan göras lång. De har låtit sig stickas av giftspindlar, testat nya bedövningsmedel, gjort blodtransfusioner, smittat sig med allehanda dödliga sjukdomar, låtit matförgifta sig, provat ­giftgaser, kylt ned sig kraftigt, testat alla möjliga droger, hängt sig, utsatt sig för dödligt höga g-krafter, ­injicerat ormgift, svalt radioaktiva ämnen med mera – ofta med livet som insats. 

Vid första tanken är det bara en riktig stolle som gör medicinska experiment på sig själv – men om man tänker på alternativen så är det kanske ändå inte så galet. Har man kommit långt i sin forskning om till exempel ett botemedel mot en allvarlig sjukdom, så kanske experiment på människor är det enda som återstår. Och då kan man välja att testa på sig själv – eller på någon annan. 

Det senare alternativet finns det många skräck­exempel på – även om man bortser från platser som Auschwitz och Buchenwald. Till exempel det amerikanska syfilistestet 1932-1972 där 399 män (inte oväntat svarta låginkomsttagare) fick gå med obehandlad syfilis under många år trots att det fanns botemedel. Det var den amerikanska hälsovårdsmyndigheten som ville veta hur sjukdomen utvecklades. Ingen av försökspersonerna fick veta att de deltog i ett experiment eller ens att de hade syfilis. 128 av deltagarna dog till följd av sjukdomen. 

Eller de svenska Vipeholmsexperimenten 1945-1955 där ett antal förståndshandikappades tandhälsa ödelades genom att de matades med godis (specialgjort så att sockret skulle fastna extra bra på tänderna). Syftet var att se hur karies uppstod. Varken deltagarna eller deras anhöriga fick veta något. 

Lasse Zernell, chefredaktör

Lasse Zernell, chefredaktör

Båda dessa experiment bröt mot de etiska riktlinjer som kom efter andra världskriget. I dem framgår det att man inte får utsätta folk för fara vid medicinska experiment, inte låta deltagarna vara ovetande om att de är försökskaniner och en del annat som känns ganska vettigt. 

Men det gör det också mycket dyrt och komplicerat att genomföra studier på människor. Så fortfarande är det här med självexperimenterande ett alternativ. Det är ju både enkelt och billigt. 

50 år efter att Lazear dött av sitt gula febern-­experiment utvecklades ett vaccin mot sjukdomen. Upphovsmannen, Max Theiler, testade det på sig själv – och överlevde.
Mest känd är nog Barry Marshall, den australiske läkare som bevisade att magsår oftast beror på bakterien Helicobacter pylori, en hypotes som då inte hade något stöd i forskarvärlden. 1984 smittade han sig själv med bakterien och fick mycket riktigt ­symtom på begynnande magsår. Han överlevde och fick dessutom Nobelpriset.

Material från
Allt om Vetenskap nr 3 - 2016

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter