Se på maken, kan det vara kraken?

Iperioden trias för omkring 250–200 miljoner år sedan så var några av havens toppredatorer de delfinliknande fisködlorna, eller ichthyosaurier, som storleksmässigt kunde bli ungefär lika långa som din lokala stadsbuss. Men fanns det även ännu större predatorer och som till och med förvandlade de gigantiska fisködlorna till försvarslösa bytesdjur? Det tror åtminstone den amerikanske paleontologen Mark ­McMenamin. 2011 skapades stora rubriker välden över efter att ­McMenamin presenterat häpnadsväckande ­resultat vid ­Geological Society of Americas årsmöte i ­Minneapolis. Han menade att ett ichthyosaurie­skelett som hittats i Berlin Ichthyosaur State Park i den amerikanska delstaten Nevada hade manipulerats efter döden eftersom ryggkotorna låg i ett besynnerligt och samtidigt geometriskt strikt mönster. Kotorna skulle alltså inte ha ansamlats på detta vis genom naturliga processer, som bottenströmmar och liknande. Istället ansåg McMenamin att någon medvetet hade placerat dem så och att denna någon var en gigantisk Kraken-liknande best! Det kan vara på sin plats att tillägga att ­Kraken är en mytologisk företeelse i form av en åtta-, eller ­ibland, tioarmad jättebläckfisk.  Ok, de flesta normalt funtade personer ­känner väl redan nu att det här har spårat ur. Men, det är kanske inte riktigt så konstigt som det ­låter. Bläckfiskar är djurvärldens mest intelligenta everte­brater (utan att dra några paralleller till Paul som tippade rätt under VM i fotboll 2010) och de kan absolut manipulera saker på havsbotten. De är extremt svåra att hålla i fångenskap eftersom de är rymningsbenägna och tar sig likt en naturens Barbapapa igenom minsta springa och ska helst hållas sysselsatta med ”leksaker” i akvariet. De kan även ta förvånansvärt stora bytesdjur. Bland annat försvann hajar ur ett akvarium i Seattle för några år sedan och man förstod inte vad som hänt ­förrän man monterat en kamera och lyckats fånga förövaren på film – en stor bläckfisk (sök på ”octopus vs. shark” på Youtube). Så om vi accepterar detta så ok. Men sedan blir det kanske en aning svårsmält även för den mest liberalt sinnade personen.  Dels ansåg McMenamin att skador på fisködlans revben var orsakade av en rejäl omfamning – en blöt bamse­kram om man så vill – av en bläckfisk. Än mer anmärkningsvärt spekulerades det kring att ryggkotorna från fisk­ödlan låg placerade så att de påminner om mönstret av sugkoppar på en bläckfiskarm och därmed skulle vara någon form av ”krakenskt självporträtt”. Här skulle vi således också ha ett omkring 228 miljoner år gammalt exempel på extra-kurrikulära lek- och stojaktiviteter under vatten och narcissistiska, om än icke-mänskliga, konstyttringar… Media högg direkt på det saftiga betet och nyheten kablades ut i stil med ”Giant Kraken’s lair discovered”. Andra paleontologer var däremot inte långsamma med att komma med såväl svavelosande motangrepp som avfärdande lustifikationer kring hypoteserna och menade på att det finns mycket enklare och naturliga förklaringar.  Det finns en metodologisk princip som ­kallas Ockhams rakkniv (efter engelske filosofen och teologen William Ockham, omkring 1285–1349). Den säger att ”man inte bör anta existensen av flera ting eller företeelser än som är nödvändigt för att förstå eller förklara de ifrågavarande – konkret iakttagna – fenomenen” (­Nationalencyklopedin). Eller ungefär, krångla inte till det i onödan. Nu verkar inte denna princip ha applicerats i det här fallet utan snarare tycks devisen ha varit ”den mest spektakulära (och samtidigt spekulativa) förklaringen är den bästa” och, som av en slump (?) även den mest säljande. Om motivet var att få några minuter i rampljuset eller om det var en fast övertygelse låter jag vara osagt. Om det var det förstnämnda så fick det åtminstone önskad effekt. Även om man kanske aldrig ska säga aldrig med tanke på att det ständigt grävs upp bisarra och oväntade fynd ur det fossila arkivet så får nog McMenamin leva med att av de flesta inom det paleontologiska skrået bli betraktad som en ”notorious crackpot paleontologist” (professor Donald Prothero, skepticblog.com). Visst kan den här typen av sensationslystna övertolkningar solka vetenskapen en aning. Men samtidigt, om man granskar medias rapporteringar med en liten smula kritiskt tänkande så kan man ju istället se humorn i det hela. Och skulle man ha oövervinnerliga problem med det så är det ju bara att själv gå till botten med saken och, förmodligen mycket enkelt, motbevisa hypotesen om Krakens morbida konstverk. ­

Iperioden trias för omkring 250–200 miljoner år sedan så var några av havens toppredatorer de delfinliknande fisködlorna, eller ichthyosaurier, som storleksmässigt kunde bli ungefär lika långa som din lokala stadsbuss. Men fanns det även ännu större predatorer och som till och med förvandlade de gigantiska fisködlorna till försvarslösa bytesdjur? Det tror åtminstone den amerikanske paleontologen Mark ­McMenamin. 2011 skapades stora rubriker välden över efter att ­McMenamin presenterat häpnadsväckande ­resultat vid ­Geological Society of Americas årsmöte i ­Minneapolis. Han menade att ett ichthyosaurie­skelett som hittats i Berlin Ichthyosaur State Park i den amerikanska delstaten Nevada hade manipulerats efter döden eftersom ryggkotorna låg i ett besynnerligt och samtidigt geometriskt strikt mönster. Kotorna skulle alltså inte ha ansamlats på detta vis genom naturliga processer, som bottenströmmar och liknande. Istället ansåg McMenamin att någon medvetet hade placerat dem så och att denna någon var en gigantisk Kraken-liknande best! Det kan vara på sin plats att tillägga att ­Kraken är en mytologisk företeelse i form av en åtta-, eller ­ibland, tioarmad jättebläckfisk. Ok, de flesta normalt funtade personer ­känner väl redan nu att det här har spårat ur. Men, det är kanske inte riktigt så konstigt som det ­låter. Bläckfiskar är djurvärldens mest intelligenta everte­brater (utan att dra några paralleller till Paul som tippade rätt under VM i fotboll 2010) och de kan absolut manipulera saker på havsbotten. De är extremt svåra att hålla i fångenskap eftersom de är rymningsbenägna och tar sig likt en naturens Barbapapa igenom minsta springa och ska helst hållas sysselsatta med ”leksaker” i akvariet. De kan även ta förvånansvärt stora bytesdjur. Bland annat försvann hajar ur ett akvarium i Seattle för några år sedan och man förstod inte vad som hänt ­förrän man monterat en kamera och lyckats fånga förövaren på film – en stor bläckfisk (sök på ”octopus vs. shark” på Youtube). Så om vi accepterar detta så ok. Men sedan blir det kanske en aning svårsmält även för den mest liberalt sinnade personen. Dels ansåg McMenamin att skador på fisködlans revben var orsakade av en rejäl omfamning – en blöt bamse­kram om man så vill – av en bläckfisk. Än mer anmärkningsvärt spekulerades det kring att ryggkotorna från fisk­ödlan låg placerade så att de påminner om mönstret av sugkoppar på en bläckfiskarm och därmed skulle vara någon form av ”krakenskt självporträtt”. Här skulle vi således också ha ett omkring 228 miljoner år gammalt exempel på extra-kurrikulära lek- och stojaktiviteter under vatten och narcissistiska, om än icke-mänskliga, konstyttringar… Media högg direkt på det saftiga betet och nyheten kablades ut i stil med ”Giant Kraken’s lair discovered”. Andra paleontologer var däremot inte långsamma med att komma med såväl svavelosande motangrepp som avfärdande lustifikationer kring hypoteserna och menade på att det finns mycket enklare och naturliga förklaringar. Det finns en metodologisk princip som ­kallas Ockhams rakkniv (efter engelske filosofen och teologen William Ockham, omkring 1285–1349). Den säger att ”man inte bör anta existensen av flera ting eller företeelser än som är nödvändigt för att förstå eller förklara de ifrågavarande – konkret iakttagna – fenomenen” (­Nationalencyklopedin). Eller ungefär, krångla inte till det i onödan. Nu verkar inte denna princip ha applicerats i det här fallet utan snarare tycks devisen ha varit ”den mest spektakulära (och samtidigt spekulativa) förklaringen är den bästa” och, som av en slump (?) även den mest säljande. Om motivet var att få några minuter i rampljuset eller om det var en fast övertygelse låter jag vara osagt. Om det var det förstnämnda så fick det åtminstone önskad effekt. Även om man kanske aldrig ska säga aldrig med tanke på att det ständigt grävs upp bisarra och oväntade fynd ur det fossila arkivet så får nog McMenamin leva med att av de flesta inom det paleontologiska skrået bli betraktad som en ”notorious crackpot paleontologist” (professor Donald Prothero, skepticblog.com). Visst kan den här typen av sensationslystna övertolkningar solka vetenskapen en aning. Men samtidigt, om man granskar medias rapporteringar med en liten smula kritiskt tänkande så kan man ju istället se humorn i det hela. Och skulle man ha oövervinnerliga problem med det så är det ju bara att själv gå till botten med saken och, förmodligen mycket enkelt, motbevisa hypotesen om Krakens morbida konstverk. ­

Iperioden trias för omkring 250–200 miljoner år sedan så var några av havens toppredatorer de delfinliknande fisködlorna, eller ichthyosaurier, som storleksmässigt kunde bli ungefär lika långa som din lokala stadsbuss. Men fanns det även ännu större predatorer och som till och med förvandlade de gigantiska fisködlorna till försvarslösa bytesdjur? Det tror åtminstone den amerikanske paleontologen Mark ­McMenamin. 2011 skapades stora rubriker välden över efter att ­McMenamin presenterat häpnadsväckande ­resultat vid ­Geological Society of Americas årsmöte i ­Minneapolis. Han menade att ett ichthyosaurie­skelett som hittats i Berlin Ichthyosaur State Park i den amerikanska delstaten Nevada hade manipulerats efter döden eftersom ryggkotorna låg i ett besynnerligt och samtidigt geometriskt strikt mönster. Kotorna skulle alltså inte ha ansamlats på detta vis genom naturliga processer, som bottenströmmar och liknande. Istället ansåg McMenamin att någon medvetet hade placerat dem så och att denna någon var en gigantisk Kraken-liknande best! Det kan vara på sin plats att tillägga att ­Kraken är en mytologisk företeelse i form av en åtta-, eller ­ibland, tioarmad jättebläckfisk.

Ok, de flesta normalt funtade personer ­känner väl redan nu att det här har spårat ur. Men, det är kanske inte riktigt så konstigt som det ­låter. Bläckfiskar är djurvärldens mest intelligenta everte­brater (utan att dra några paralleller till Paul som tippade rätt under VM i fotboll 2010) och de kan absolut manipulera saker på havsbotten. De är extremt svåra att hålla i fångenskap eftersom de är rymningsbenägna och tar sig likt en naturens Barbapapa igenom minsta springa och ska helst hållas sysselsatta med ”leksaker” i akvariet. De kan även ta förvånansvärt stora bytesdjur. Bland annat försvann hajar ur ett akvarium i Seattle för några år sedan och man förstod inte vad som hänt ­förrän man monterat en kamera och lyckats fånga förövaren på film – en stor bläckfisk (sök på ”octopus vs. shark” på Youtube). Så om vi accepterar detta så ok. Men sedan blir det kanske en aning svårsmält även för den mest liberalt sinnade personen.

Mytologin om Kraken är djupt rotad i ­folkloren. Här används besten för att namnge en sorts rom och pryda dess flaska.

Mytologin om Kraken är djupt rotad i ­folkloren. Här används besten för att namnge en sorts rom och pryda dess flaska.

Mats E. Eriksson. Professor i paleontologi vid ­Geologiska institutionen,  Lunds univer­sitet. Han forskar främst på mikroskopiska fossil och försöker bland ­annat rekonstruera flera hundra miljoner år gamla ekosystem­. 

Mats E. Eriksson. Professor i paleontologi vid ­Geologiska institutionen, Lunds univer­sitet. Han forskar främst på mikroskopiska fossil och försöker bland ­annat rekonstruera flera hundra miljoner år gamla ekosystem­. 

Dels ansåg McMenamin att skador på fisködlans revben var orsakade av en rejäl omfamning – en blöt bamse­kram om man så vill – av en bläckfisk. Än mer anmärkningsvärt spekulerades det kring att ryggkotorna från fisk­ödlan låg placerade så att de påminner om mönstret av sugkoppar på en bläckfiskarm och därmed skulle vara någon form av ”krakenskt självporträtt”. Här skulle vi således också ha ett omkring 228 miljoner år gammalt exempel på extra-kurrikulära lek- och stojaktiviteter under vatten och narcissistiska, om än icke-mänskliga, konstyttringar… Media högg direkt på det saftiga betet och nyheten kablades ut i stil med ”Giant Kraken’s lair discovered”. Andra paleontologer var däremot inte långsamma med att komma med såväl svavelosande motangrepp som avfärdande lustifikationer kring hypoteserna och menade på att det finns mycket enklare och naturliga förklaringar.

Det finns en metodologisk princip som ­kallas Ockhams rakkniv (efter engelske filosofen och teologen William Ockham, omkring 1285–1349). Den säger att ”man inte bör anta existensen av flera ting eller företeelser än som är nödvändigt för att förstå eller förklara de ifrågavarande – konkret iakttagna – fenomenen” (­Nationalencyklopedin). Eller ungefär, krångla inte till det i onödan. Nu verkar inte denna princip ha applicerats i det här fallet utan snarare tycks devisen ha varit ”den mest spektakulära (och samtidigt spekulativa) förklaringen är den bästa” och, som av en slump (?) även den mest säljande. Om motivet var att få några minuter i rampljuset eller om det var en fast övertygelse låter jag vara osagt. Om det var det förstnämnda så fick det åtminstone önskad effekt. Även om man kanske aldrig ska säga aldrig med tanke på att det ständigt grävs upp bisarra och oväntade fynd ur det fossila arkivet så får nog McMenamin leva med att av de flesta inom det paleontologiska skrået bli betraktad som en ”notorious crackpot paleontologist” (professor Donald Prothero, skepticblog.com). Visst kan den här typen av sensationslystna övertolkningar solka vetenskapen en aning. Men samtidigt, om man granskar medias rapporteringar med en liten smula kritiskt tänkande så kan man ju istället se humorn i det hela. Och skulle man ha oövervinnerliga problem med det så är det ju bara att själv gå till botten med saken och, förmodligen mycket enkelt, motbevisa hypotesen om Krakens morbida konstverk. 

Material från
Allt om Vetenskap nr 2 - 2016

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter