Förvånade forskare ser New Horizons bilder av dvärgplaneternas kung:

Pluto - överraskningarnas planet

Den nionde planeten Pluto upptäcktes till stor glädje 1930, men 2006 var glädjen över – Pluto degraderades till dvärgplanet.
Under lång tid var också Pluto den enda planet som inte fått besök av rymdsonder – alla de andra planeterna är mycket väldokumen­terade jämfört med denna avlägsna himlakropp.
Så när rymdsonden New Horizons gjorde sin förbiflygning i januari 2015 var det en mycket outforskad himlakropp som väntade.

De bästa bilder som astronomerna tidigare haft att tillgå av Pluto togs mellan 2002 och 2003 av rymdteleskopet Hubble, men inte ens det mäktiga Hubble-teleskopet gjorde det möjligt att urskilja några detaljer på dvärgplanetens yta. Förväntningarna på Nasa-sonden New Horizons, som efter nio och ett halvt år och en resa på närmare sex miljarder kilometer passerade som närmast ­Pluto den 14 juli 2015, var därför minst sagt stora. Ingen visste vilka överraskningar som väntade. Och när Pluto äntligen visade sitt sanna ansikte och vi för första gången fick se hur dvärgplaneten och dess månar egentligen ser ut överträffade det alla förväntningar.

Underskattad storlek
Redan före den 14 juli hade New Horizons hunnit samla på sig en hel del ny information om Pluto medan sonden närmade sig den tidigare outforskade himlakroppen, som befinner sig i det komet­fyllda Kuiperbältet i solsystemets utkant­.
Den förmodligen största nyheten var att Pluto visade sig vara något större än vad forskarna tidigare trott. Det har på grund av att atmosfären gör den suddig i kanterna varit svårt att avgöra dvärgplanetens exakta storlek, men tack vare New Horizons är Plutos diameter nu fastställd till 2 370 kilometer. Det betyder bland annat att ­Pluto utan tvekan är större än Eris, det näst ­största objektet i Kuiperbältet. De som fortfarande sörjer att Pluto förlorat sin planetstatus kan med andra ord trösta sig med att Pluto är den obestritt största av Kuiperbältets dvärgplaneter.
Eftersom Plutos massa är en av de få saker som varit välkända sedan länge betyder den större storleken också att densiteten måste vara lägre, vilket i sin tur innebär att dvärgplaneten består till större del av is än vad man tidigare antagit. Uppskattningsvis består Pluto till två tredje­delar av sten och till en tredjedel av is. Forskarna är ganska säkra på att Pluto på insidan ser ut som en isboll med stenfyllning. Det vill säga att dvärgplaneten har en kärna av sten, omgiven av en mantel och yta av is.

Att säga att de bästa bilderna av Pluto före New Horizons, tagna av Hubble-teleskopet, lämnade en hel del åt fantasin är minst sagt en underdrift. Bild: SPL

Att säga att de bästa bilderna av Pluto före New Horizons, tagna av Hubble-teleskopet, lämnade en hel del åt fantasin är minst sagt en underdrift. Bild: SPL

Plutos hjärta blottläggs
New Horizons kunde även sniffa till sig kväve som lämnat Pluto redan fem dagar och omkring sex miljoner kilometer bort. Exakt vad detta beror på gick det fortfarande inte att vara säker på, men det misstänktes kunna vara ett tecken på att Pluto förlorar sin atmosfär i snabbare takt än vad som förutspåtts av forskarnas modeller.
Forskarna kunde tack vare tidiga data från New Horizons också bekräfta att Plutos nordpol täcks av polaris, bestående av fruset kväve och metan.
När de första högupplösta bilderna, som togs av New Horizons då sonden började närma sig Pluto, blottlade dvärgplaneten visade de dessutom till ­allas lättnad att ytan syntes klart och tydligt genom den tunna atmosfären av kväve och inte till exempel var insvept i ett ogenomträngligt dimhölje. Det man såg gjorde det också tydligt att Pluto är en komplex värld med mycket för forskarna att sätta tänderna i.
Något av det första man lägger märke till på bilderna från inflygningen mot Pluto är de stora kontrasterna på ytan, med både väldigt mörka och väldigt ljusa områden. Framförallt kan man inte undvika att se en ljus, hjärtformad fläck, som är så stor att den täcker stora delar av det södra halvklotet på den sida av dvärgplaneten som då bilderna togs var vänd mot sonden.

Lyckad förbiflygning
Under själva förbiflygningen den 14 juli, då New Horizons passerade så nära som 77 000 kilometer från Pluto, var rymdsonden så upptagen med att samla in data att den inte hade tid att ringa hem. Nasa hade därför ingen kontakt med sonden och spänningen var stor i väntan på resultaten.
Först på kvällen fick man ett livstecken i form av ett kort radiomeddelande som talade om att allt gått som planerat och att New Horizons klarat sig igenom närkontakten med Pluto ­intakt.
Risken för att en kollision med kringflygande bråte kring Pluto skulle sätta stopp för New Horizons utforskning beräknades bara vara ungefär en på femtusen, men glädjen i kontrollrummet var ändå stor när det stod klart att sonden inte fallit offer för okända faror i Plutosystemet. Dessutom bekräftade meddelandet att ­sonden lyckats samla in och lagra data från mötet.
Dagen därpå påbörjade New Horizons det omfattande arbetet med att skicka hem den guldgruva av data som håvats in, något som totalt kommer att ta 16 månader.

Med denna bild av Plutos nattsida, där atmosfären lyses upp bakifrån av solen, tog New Horizons farväl av Pluto, men sondens resa genom Kuiperbältet är långt ifrån över.

Med denna bild av Plutos nattsida, där atmosfären lyses upp bakifrån av solen, tog New Horizons farväl av Pluto, men sondens resa genom Kuiperbältet är långt ifrån över.

Uppkoppling med snigelfart
Ett av New Horizons dilemman är att sonden för att skicka hem data måste rotera för att rikta sina antenner mot jorden. Det betyder att sonden inte kan samla in ny data på samma gång som den kommunicerar med jorden och man måste därför hela tiden välja mellan fortsatt insamling av data och att hämta hem de data som redan samlats in.
Den främsta anledningen till att nedladdningen av de efterlängtade bilderna och siffrorna från mötet med Pluto kommer att ta sin tid är dock den plågsamt långsamma uppkopplingen. Nedladdningshastigheten på mellan 1,9 och 3,9 kilobyte per sekund får ett gammalt hederligt uppringnings­modem att framstå som rena fiberuppkopplingen och en enda bild kan ta flera timmar att överföra.

Kraterchock
Eftersom det kommer att dröja mer än ett år innan forskarna har tillgång till alla spännande observationer som New Horizons gjorde under förbiflygningen är det viktigt att prioritera i vilken ordning informationen skickas. Något av det första som laddades ner var en tredimensionell bild, som gjorde det möjligt att urskilja till exempel höjdskillnader, och snart började även bilder av Plutos yta med oöverträffat hög upplösning att strömma in.
– New Horizons skickar redan tillbaka fantastiska resultat. Datan ser helt underbar ut och Pluto och Charon ser helt enkelt häpnadsväckande ut, säger en överlycklig Alan Stern, som leder arbetet med New Horizons.
Den bild av Pluto som målades upp förvånade forskarna. Bland annat kunde de se höga berg av is sträcka sig mot himlen. Mest uppseendeväckande var emellertid att den första högupplösta bilden av ytan inte visade en enda krater. Detta var en stor överraskning som betyder att Pluto inte är den uråldriga, livlösa isklump vi förväntade oss, utan har en yta som är mycket yngre än vad vi kunnat föreställa oss.

En storleksjämförelse mellan jorden, Pluto och Charon. Officiellt är Charon Plutos största måne, men de två himlakropparna är storleksmässigt så pass lika varandra att de skulle kunna räknas som en dubbel­planet. Bild: Nasa

En storleksjämförelse mellan jorden, Pluto och Charon. Officiellt är Charon Plutos största måne, men de två himlakropparna är storleksmässigt så pass lika varandra att de skulle kunna räknas som en dubbel­planet. Bild: Nasa

Geologiskt aktiv värld
Efter en lång historia av att ha bombarderats av kometer och asteroider borde Plutos yta se ut som en schweizerost. Att istället upptäcka att man inte kunde hitta en enda krater som var stor nog att synas på en högupplöst bild, där varje pixel motsvarar omkring en kilometer, var därför minst sagt förbryllande.
Om man tar hänsyn till vad vi lärt oss om kratrar från detaljerade observationer av månen och ­andra oskyddade himlakroppar i solsystemet betyder ­Plutos avsaknad av kratrar att ytan inte kan vara mer än 100 miljoner år gammal, vilket för en planet är extremt ungt.
– Detta är en av de yngsta ytor vi någonsin sett i solsystemet, säger New Horizons-forskaren Jeff Moore.
För att kunna ha ett så ungdomligt yttre måste Pluto vara en geologiskt aktiv värld, där ytan ständigt förnyas till följd av olika geologiska processer på själva planeten. På en frusen himlakropp som Pluto borde detta emellertid inte vara möjligt.
Geologisk aktivitet har visserligen observerats på isiga världar förut. Men då har det handlat om månar kring massiva gasjättar, vars inre värms upp genom att de masseras av de tidvattenkrafter som jätteplaneterna utsätter dem för. Även om Plutos måne Charon är förhållandevis stor kan den inte på långa vägar mäta sig med en gasjätte och i Plutos fall existerar med andra ord inga ­tidvattenkrafter av det slag som skulle krävas för att värma upp dvärg­planeten tillräckligt mycket för att göra den geologiskt aktiv.

En kollision mellan de himlakroppar som skulle komma att bli Pluto och Charon tidigt i solsystemets historia kan ha resulterat i att ett underjordiskt hav bildades på Pluto, vilket skulle kunna ha hjälpt dvärgplaneten att hålla värmen tillräckligt länge för att fortfarande vara geologiskt aktiv. Bild: SPL

En kollision mellan de himlakroppar som skulle komma att bli Pluto och Charon tidigt i solsystemets historia kan ha resulterat i att ett underjordiskt hav bildades på Pluto, vilket skulle kunna ha hjälpt dvärgplaneten att hålla värmen tillräckligt länge för att fortfarande vara geologiskt aktiv. Bild: SPL

Kall utanpå och varm inuti
När mer högupplösta bilder började komma förändrades dock bilden. Några av de kratrar som saknades i de första högupplösta bilderna, som visade ytan inuti det ljusa, hjärtformade området, hittades senare i en bergskedja som upptäcktes drygt en vecka efter förbiflygningen. Ytan i dessa områden kan därför konstateras vara betydligt äldre.
Men upptäckten av äldre områden på Plutos yta förändrar inte det faktum att forskarna inte vet hur de ska förklara Plutos uppenbara geologiska aktivitet. De enda tänkbara alternativ de än så länge kunnat komma på är att Pluto har en mer långlivad inre värmekälla än vi trott, att värmen utnyttjas på ett mer effektivt sätt eller att dvärgplaneten på något sätt lyckats hålla värme från sin tidigare historia instängd längre än vad vi trodde var möjligt.
Alla himlakroppar i solsystemet består till en viss andel av radioaktivt material, vars sönderfall hjälper till att värma upp dem inifrån. Sönderfallet innebär också att det radioaktiva materialet förbrukas med tiden. Medan jorden har tillräckligt mycket radioaktivt material kvar för att det ska utgöra en viktig värmekälla för planetens inre borde en liten dvärgplanet som Pluto där­emot redan mer eller mindre ha tömt tanken. Om Pluto av någon okänd anledning skapades med en större andel radioaktivt material är det möjligt att det ännu inte tagit slut, utan fortsätter att värma dvärgplaneten.
En annan möjlighet är att den geologiska aktiviteten på små, isiga dvärgplaneter som Pluto inte kräver lika mycket värme som på större ­stenplaneter.
Till slut är det tänkbart att Pluto håller värmen bättre än en stenplanet, till exempel genom att isen fungerar som en termos och isolerar dvärgplanetens inre från rymdens kyla eller att stora mängder värme lagras i ett underjordiskt hav.

Brustet hjärta
Det gigantiska hjärta som sträcker sig över en stor del av Plutos yta och som fått namnet Tombaugh Regio efter Plutos upptäckare Clyde Tombaugh har också förvånat forskarna genom att inte vara vad det först såg ut att vara.
Med blotta ögat ser Plutos hjärta ut att vara ett enda sammanhängande område. Bilder där färgerna överdrivits, vilket utnyttjas för att upptäcka skillnader i ytans sammansättning, visar emellertid att det är ett brustet hjärta, som är delat i två.
I bilderna framträder en tydlig gräns mellan hjärtats västliga, persikofärgade del och dess östliga, blåaktiga del. Av de två delarna är den västra delen mest spännande.
Den västra delen av Plutos hjärta utmärks bland annat av en misstänkt hög koncentration av frusen kolmonoxid, som inte återfinns någon annanstans på planetytan. Dessutom har de vidsträckta is­slätterna i hjärtats västra del, som även går ­under namnet Sputnik Planum, förutom en avsaknad av kratrar visat sig ha ett underligt mönster. ­Mönstret delar in Sputnik Planum i ett stort antal oregelbundna, omkring 20 kilometer stora segment. ­Segmenten åtskiljs av dalsänkor, som ibland innehåller material med mörkare färg och ibland klungor­ med kullar. Detta fascinerande landskap kan till ­exempel ha bildats genom att material till följd av konvektion bubblat upp genom skalet av frusen kolmonoxid, metan och kväve – ungefär som vaxet i en lavalampa.
På andra håll i Sputnik Planum är ytan täckt av små gropar, som troligtvis bildats genom en ­process som kallas för sublimation, där is övergår direkt från fast form till gas.
På gränsen mellan Sputnik Planum och det mörkare område till sydväst som givits namnet Cthulu Regio ligger bergskedjan Norgay Montes. Bergskedjan har uppkallats efter Tenzing Norgay, som 1953 besteg Mount Everest tillsammans med Edmund Hillary, och har toppar på upp till 3 300 meter. Den kan jämföras med Klippiga bergen på jorden.
Till skillnad från den mjukare is som täcker större delen av planetens yta måste bergen bestå av hårdare is. Det innebär att det troligtvis rör sig om fruset vatten, som vid de kyliga temperaturer som råder på Pluto kan vara hårt som sten.

Jorden, månen, Pluto och asteroiden/dvärgplaneten Ceres (i sjunkande storleksordning). Pluto, som till och med är mindre än jordens måne, var som den nionde planeten i solsystemet gruppens minsting, men som dvärgplanet vet vi nu att Pluto är störst av alla och kung i ­Kuiperbältet.  Bild: SPL

Jorden, månen, Pluto och asteroiden/dvärgplaneten Ceres (i sjunkande storleksordning). Pluto, som till och med är mindre än jordens måne, var som den nionde planeten i solsystemet gruppens minsting, men som dvärgplanet vet vi nu att Pluto är störst av alla och kung i ­Kuiperbältet. Bild: SPL

Rastlös is
Även resten av den frusna planetytan har lyckats överraska och man har bland annat insett att variationerna i sammansättning mellan olika delar av ytan är betydligt större än vad man antagit. Man visste redan tidigt att polarisen på norra halvklotet består av en blandning av fruset kväve och metan. Tack vare de första detaljerade ljusspektrumen från Pluto kan man nu se att polarisen skiljer sig kraftigt från det istäcke som återfinns på andra håll på dvärgplaneten.
Även om spektrumen visar att det finns fruset metan på hela Plutos yta talar de till exempel samtidigt om att fördelningen är mycket ojämn och att metanisen framförallt är samlad kring ekvatorn. Vad detta beror på är det än så länge ingen som vet.
Forskarna har också hittat tecken som tyder på att isen på Plutos yta inte är stillastående utan rör sig på ungefär samma sätt som glaciärer på jorden.

New Horizons förbiflygning av Pluto den 14 juli 2015 ägde rum precis 50 år efter att den första bilden av Mars skickades tillbaka till jorden av Nasas rymdsond Mariner 4. Innan rymdsonden närmade sig Pluto var detta hur vi föreställde oss att dvärgplaneten såg ut. Bild: Nasa

New Horizons förbiflygning av Pluto den 14 juli 2015 ägde rum precis 50 år efter att den första bilden av Mars skickades tillbaka till jorden av Nasas rymdsond Mariner 4. Innan rymdsonden närmade sig Pluto var detta hur vi föreställde oss att dvärgplaneten såg ut. Bild: Nasa

Flyktbenägen atmosfär
Som om det inte vore nog med Plutos oväntade geologiska aktivitet och kringresande is ser även dvärgplanetens atmosfär ut att trotsa alla förväntningar. Det läckage som upptäcktes redan då New Horizons började närma sig Pluto har efter ytterligare mätningar under sondens möte med dvärgplaneten kunnat konstateras vara så kraftigt att Pluto lämnar en kometliknande svans av plasma bakom sig.
Den tiotusentals kilometer långa svansen innehåller framförallt kväve och uppstår sannolikt till följd av att kväve och andra molekyler som lämnar atmosfären joniseras av ultraviolett strålning från solen och förs med ut i rymden av solvinden.
Enligt en grov uppskattning från Nasa förlorar Pluto varje timme uppemot 500 ton av sin ­atmosfär. Detta kan till exempel jämföras med Mars, där ­ungefär ett ton av planetens atmosfär försvinner ut i rymden varje timme. Att Pluto ­förlorar sin ­atmosfär i så pass snabb takt misstänks bland annat bero på  dvärgplanetens svaga ­gravitation.

Fri ­påfyllning?
Trots de  stora mängder gas som oavbrutet läcker ut i rymden har New Horizons observerat en vidsträckt atmo­sfär på Pluto, vilken sträcker sig upp till en höjd på minst 1 600 ­kilometer.
Den kvävedominerade atmosfären, som är något kallare än förväntat, innehåller på högre höjder få andra molekyler. Lite lägre ner återfinns även metan och mycket nära ytan har man funnit större kolvätemolekyler.
– Detta är bara början på den atmosfäriska forskningen på Pluto. Men den data vi har nu visar ändå att Plutos atmosfär relativt sett sträcker sig högre över ytan än jordens, säger New Horizons-­forskaren Andrew Steffl.
Det är möjligt att gejsrar eller isvulkaner hjälper till att fylla på atmosfären, men inga fenomen av det här slaget har än så länge kunnat observeras.
Samtidigt ser Plutos atmosfär ut att genomgå en transformation mitt framför ögonen på oss.
En mätning av atmosfären, som utfördes med hjälp av radiosignaler som skickades från jorden till New Horizons och på vägen passerade ­genom ­Plutos atmosfär, gav oss de första värdena på ­trycket. Det atmosfärstryck som uppmättes vid ytan är en hundratusendel av trycket vid jordytan och bara hälften så högt som det tryck som tidigare beräknats utifrån jordbaserade observationer.
Ett sätt att tolka det oväntat låga atmosfärstrycket är att omkring hälften av Plutos atmosfär nyligen frusit till is och lagt sig på ytan. Man har länge misstänkt att atmosfären på Pluto periodvis fryser på detta vis i samband med att dvärgplanetens kraftigt elliptiska omloppsbana tar den längre bort från solen och om det verkligen är det vi ser är det sannolikt bara början på en global förändring. Vi kan i så fall förvänta oss att trycket kommer att fortsätta att sjunka i takt med att en allt större del av atmosfären förstenas.

Charons yta är täckt av kratrar och är således betydligt äldre än Plutos, men den bjuder ändå på en hel del överraskningar, som en djup fåra som skulle kunna få Grand Canyon att skämmas och ett nedsjunket berg (uppe till vänster i den förstorade bilden) som förbluffar geologerna. Bild: Nasa/JHUAPL/SwRI

Charons yta är täckt av kratrar och är således betydligt äldre än Plutos, men den bjuder ändå på en hel del överraskningar, som en djup fåra som skulle kunna få Grand Canyon att skämmas och ett nedsjunket berg (uppe till vänster i den förstorade bilden) som förbluffar geologerna. Bild: Nasa/JHUAPL/SwRI

Den andra röda planeten
Spektakulära bilder av Plutos nattsida, där ­atmosfären lyses upp bakifrån av solen, har dessutom avslöjat dis på 130 kilometers höjd. Detta dis, som man inte trodde kunde uppstå på högre höjd än 30 kilometer, bidrar till att ge Plutos yta den rödaktiga ton som observerats.
Diset bildas då ultraviolett strålning från solen bryter ner metangas, vilket resulterar i att mer komplexa kolväten som eten och acetylen byggs upp. Då dessa kolväten sjunker lägre ner i atmosfären, där temperaturen är kyligare, kondenseras de och bildar ispartiklar.
Den ultravioletta strålningen fortsätter sedan sitt arbete och ser till att ispartiklarna i diset på ­kemisk väg omvandlas till rödbruna kolväten ­kallade ­tholiner, som regnar ner och färgar ytan.

Charon – En värld i månkläder
Den största månen Charon har hälften så stor diameter och en tiondel av massan jämfört med Pluto. Det innebär att Charon är så stor i för­hållande till Pluto att de kretsar kring en gemensam tyngdpunkt som befinner sig utanför Pluto, mellan de två himlakropparna. De vänder dessutom alltid samma sida mot varandra.
Detta unika förhållande mellan planet och måne betyder att Pluto och Charon tillsammans skulle kunna räknas som den första dubbelplanet vi observerat. Om paret officiellt skulle klassificeras som en dubbelplanet skulle det givetvis även medföra att Charon inte längre skulle räknas som en måne utan en fullfjädrad dvärgplanet, precis som Pluto.
Oavsett om man ser Charon som Plutos måne eller jämlike är det emellertid tydligt att de skiljer sig dramatiskt från varandra. Medan Pluto förvånar med sin unga yta är Charons ärrade terräng precis som man förväntat sig full av kratrar, vilket tyder på en gammal yta.
Trots det är även Charon mycket mer ­fascinerande än man vågat hoppas. Till exempel delas ytan av ­gigantiska klyftor, som i ett fall är flera ­kilometer bredare och djupare än Grand Canyon. Man har också hittat förvånansvärt jämna områden, som precis som på Pluto tyder på att ytan nyligen ­nybildats.
En stor röd fläck vid den norra polen tyder dessutom på att det skulle kunna ske ett utbyte av ­atmosfär mellan Pluto och Charon, som gör att tholiner transporteras till månen.
En av de mest förbryllande upptäckterna är emellertid ett nedsjunket berg, som ser ut som om det omges av en djup vallgrav. Det mystiska berget har enligt Jeff Moore vid Nasas Ames Research Center lämnat geologerna mållösa.

Plutos minstingar
Utöver Charon har Pluto ytterligare fyra kända månar, i form av de små stenbumlingarna Nix, Hydra, Styx, och Kerberos, som går i omloppsbana kring både Pluto och Charon.
Nix och Hydra, som är de största av de fyra, har kunnat observeras av New Horizons i tillräckligt hög upplösning för att göra det möjligt att urskilja detaljer.
Nix visade sig vara en 42 kilometer lång, bönformad himlakropp, och har ett rödaktigt område med en form som får forskarna att misstänka att det är en krater. Den bästa bilden av Hydra visar en 55 kilometer lång klump med oregelbunden form och ett område som är mörkare än resten av ­månen. Ytterligare data, som redan samlats in men som ännu inte hämtats hem, kommer troligtvis att tala om mer.
När det gäller Styx och Kerberos är de för små för att ens New Horizons ska kunna ge oss bilder av dem som är mer än några få pixlar stora. Det fanns också förhoppningar om att New Horizons skulle hitta ännu fler månar under sin tid i Plutosystemet, men inga fler naturliga satelliter upptäcktes.

Fortsatt uppdrag
Allt New Horizons lärt oss om Pluto och dess ­månar kommer än så länge från en handfull ­kraftigt ­komprimerade bilder. Hundratals bilder i full upplösning väntar fortfarande på att laddas ner och analyseras och utforskningen av Pluto har med andra ord bara börjat. Dessutom är New Horizons uppdrag långt ifrån över. Efter passagen ­fortsätter rymdsonden att studera Plutos nattsida, upplyst av reflekterat solljus från Charon, och därefter ­fortsätter den sin resa genom Kuiperbältet.
Under lång tid såg Pluto ut att inte riktigt passa in eftersom planeten varken tillhörde de jordlika stenplaneterna i det inre solsystemet eller ­gasjättarna i det yttre solsystemet. Insikten att gasjättarnas ­domän i själva verket är en mellanzon och att det yttre solsystemet utgörs av det så kallade Kuiper­bältet, som består av biljontals kometer och en familj av dvärgplaneter som Pluto, fick emellertid bitarna att falla på plats.
Pluto valdes som New Horizons huvudsakliga destination eftersom det är den största, mest komplexa och mest välkända av Kuiperbältets dvärgplaneter, men sonden kommer att fortsätta att utforska Kuiperbältet långt in på 2020-talet och kommer till och med att ha möjlighet att flyga förbi ytterligare ett objekt i Kuiperbältet innan den följer Voyager 1 och 2 ut ur solsystemet.
Alan Stern tror dessutom att det kommer att bli aktuellt med ytterligare uppdrag till Pluto i ­framtiden, vilka kommer att gå i omloppsbana kring eller landa på dvärgplaneten. Detta är en större utmaning eftersom det då är nödvändigt att bromsa in och stanna rymdsonden och inte göra all dokumentation i farten, som i New Horizons fall.
Det finns enligt Stern flera lovande förslag på uppföljningsuppdrag till New Horizons, men det är viktigt att först analysera New Horizons data grundligt innan ett sådant projekt sjösätts.
– Vi vet inte de rätta frågorna att ställa och de rätta instrumenten att sätta på en rymdsond i ­omloppsbana. Jag tror att det rätta att göra är att först noggrant analysera den data vi redan har, ­säger Alan Stern.

Fakta: 
En oväntad upptäckt
Redan då Pluto upptäcktes 1930 av den amerikanske astronomen Clyde Tombaugh efter omkring 7 000 timmars arbete var planeten inte vad man förväntade sig att hitta. Bild: SPL

Redan då Pluto upptäcktes 1930 av den amerikanske astronomen Clyde Tombaugh efter omkring 7 000 timmars arbete var planeten inte vad man förväntade sig att hitta. Bild: SPL

Efter planeten Neptunus upptäckt 1846 ansåg många astronomer att Uranus och Neptunus omloppsbanor såg ut att störas av ytterligare en eller till och med flera planeter utanför Neptunus. Efter att alla försök att hitta någon planet av det här slaget misslyckats och nya beräkningar av Uranus och Neptunus omloppsbanor visade att inga fler planeter krävdes för att förklara dem övergavs emellertid tanken om att solsystemet hade fler än åtta planeter av de flesta astronomer.
En av dem som inte gav upp var den amerikanske astronomen Percival Lowell, som efter att ha påbörjat sitt sökande 1905 fortsatte jakten på vad han kallade för planet X under resten av sitt liv. Drygt tio år efter Lowells död 1916 tog hans brorson över sökandet, tillsammans med den unga astronomen Clyde Tombaugh. Efter att han mödosamt sökt igenom natthimlen efter objekt som rörde sig i förhållande till stjärnorna i bakgrunden gav Tombaughs arbete till slut resultat den 18 februari 1930.
Den 13 mars, som både var Percival Lowells födelsedag och det datum då Uranus upptäcktes nästan 150 år tidigare, tillkännagavs upptäckten av solsystemets nionde planet, som snart gavs namnet Pluto efter ett förslag från elvaåriga Venetia Burney.
Pluto hittades ganska precis där Lowell förutspått att planeten skulle vara och det skulle visa sig att Lowell till och med fångat den på bild. Den hade emellertid undgått upptäckt eftersom den var mycket mindre och mer ljussvag än den gasjätte man förväntat sig.
Pluto har sedan dess förblivit något av en kuriositet, tills man under 2004 och 2005 började upptäcka att Pluto inte är ensam utan omges av en hel familj av liknande himlakroppar i Kuiperbältet i solsystemets utkant. Detta var också det som 2006 ledde till Plutos omklassificering från fullfjädrad planet till dvärgplanet.

En kort resa långt bort
New ­Horizons under konstruktion.

New ­Horizons under konstruktion.

New Horizons, som nu för första gången visat oss hur Pluto egentligen ser ut, skickades iväg av Nasa 2006, strax innan Pluto förlorade sin status som fullvärdig planet. Uppdraget inkluderade bland annat att studera geologin på Pluto och på dess fem kända månar, kartlägga ytan på Pluto och Charon och studera Plutos atmosfär.
Rymdsonden har inga rörliga delar och är mer eller mindre byggd som en termos. Dessutom är den inte mycket större än ett piano och väger knappt 500 kilo, vilket gör den ovanligt liten för en interplanetär rymdsond.
Tack vare sin låga vikt kunde New Horizons lämna jorden med rekordhög hastighet. En vältajmad uppskjutning gjorde det därefter möjligt för sonden att bättra på sin hastighet ytterligare genom att ta hjälp av Jupiter och sno åt sig lite av jätteplanetens rörelseenergi.
Sammanlagt förkortade detta New Horizons restid till Pluto från omkring 15 år till under tio år.
För att hinna i tid till sitt viktiga möte med Jupiter designades och konstruerades New Horizons dessutom betydligt snabbare än normalt – det tog bara fyra år och två månader från att uppdraget fick klartecken till att rymdsonden sköts upp.
Eftersom solpaneler är mer eller mindre värdelösa på Plutos avstånd från solen drivs New Horizons instrument av plutonium, ett ämne som uppkallats efter Pluto.

Material från
Allt om Vetenskap nr 10 - 2015

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter