Om att koka grodor

Eftersom vi människor bedömer tiden ­efter vår egen måttstock så har vi svårt att ­förstå långsamma förändringar. Evolutionen och platt­tektoniken är två exempel på processer som det var svårt att få ihop på 1800-talet och i början av 1900-talet – de verkade helt enkelt ta orimligt lång tid. Att jorden kunde vara flera 100 ­miljoner, ja rentav flera miljarder, år gammal verkade ­obegripligt.

Om vi inte ser hur något förändras så är det inte så lätt att begripa att det faktiskt sker en förändring. Klimatet är ett annat exempel. Att se hur vädret förändras dag för dag är förstås inga problem, men att se det stora perspektivet är svårare. Det går så långsamt att läget kan bli katastrofalt innan vi inser det.

Och det är här vi kommer in på grodor. Alla har säkert hört liknelsen med grodan som placeras i kallt vatten och forskaren som värmer vattnet så försåtligt sakta att grodan inte inser att den till slut kokas till döds. Temperaturen stiger så sakta att grodans sinnen inte registrerar förändringen. Om man däremot släpper en groda i kokande ­vatten så hoppar den omedelbart ur kastrullen ­eftersom det är en omedelbar och obehaglig temperaturhöjning som uppfattas snabbt.

Frågan är om det ligger någon sanning i detta, eller om det bara är en av alla dessa vetenskapliga myter som florerar?

Till att börja med kan man, utan att behöva göra några plågsamma grodförsök, konstatera att en groda som släpps ner i en kastrull med kokande vatten inte hoppar upp igen. Den dör.

Ursprunget till historien om den långsamt ­kokta grodan tycks finnas på 1800-talet. Då ­gjordes ett par experiment med att just koka grodor långsamt. Resultaten skilde sig åt, men i två fall dog grodorna utan att ha rört sig, om bara uppvärmningen gick tillräckligt långsamt. I alla fall enligt forskarna som utförde dessa försök.

Vetenskapliga experiment på 1800-talet var dock inte särskilt rigoröst granskade och det finns många exempel på felaktigheter, så man ska nog ta dessa försök med en nypa salt. I ett av fallen påstås det till exempel att uppvärmningen var 0,002 grader i sekunden och att grodan dog efter två och en halv timme. Det är en temperaturskillnad på 18 grader. Om sluttemperaturen var dödlig så bör starttemperaturen ha varit obehagligt hög och fått grodan att omedelbart hoppa ur experiment­kastrullen.

Lasse Zernell, chefredaktör

Lasse Zernell, chefredaktör

Dagens grodforskare skrattar mest åt idén att en groda skulle låta sig kokas levande. Det spelar ingen roll hur långsamt vattnet värms – grodan lämnar kastrullen (om den kan) när det blir för varmt. Vid moderna försök har det också visat sig att grodorna blir mer aktiva och mer hoppbenägna ju varmare det blir, även om det går sakta. Och förr eller senare lämnar den experimentet.

Grodor är dessutom inte så lättdresserade att de bara sitter där och väntar på att kokas. Även om de inte inser faran, så tröttnar de på att sitta i en kastrull i timmar, även i behagligt kallt vatten. Man kan fråga sig hur 1800-talets forskare lyckades få grodorna så lugna att de stannade kvar? (Vid ett tillfälle opererades grodans hjärna bort, och det tycks ha gjort den lugn.)

Men trots allt – den kokande grodan är en bra metafor. Att grodor hoppar ur kastrullen när det blir för varmt innebär inte att vi inte har svårt att reagera på långsamma förändringar. Men det är kanske snarare så att vi har svårt att se vad dessa förändringar kommer att leda till på lång sikt.

När det exempelvis gäller klimatet har vi ju ­börjat lägga märke till förändringar, långt innan läget ­redan är kokt. 

Material från
Allt om Vetenskap nr 9 - 2016

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter