Myrkotten - en vandrande försvarsanläggning

Myrkottens skinn påminner mest om något man förväntar sig finna på en mytologisk drake – hårda fjäll som bildar ett pansar som står emot det mesta. Det är det enda däggdjuret som skaffat sig denna sorts yttre försvar.
Ett rovdjur ger ofta upp inför den ointagliga bollen som är resultatet när en myrkotte rullat ihop sig.
Men mot människor och vidskepelse fungerar försvaret dåligt.

Ihoprullad blir myrkotten i stort sett ointaglig­ för rovdjur. Bild: IBL

Ihoprullad blir myrkotten i stort sett ointaglig­ för rovdjur. Bild: IBL

Det finns åtta nu levande arter myrkottar, varav fyra lever i Asien och fyra i Afrika. Dessa unika djur är nattaktiva, mycket skygga och lever uteslutande på myror och termiter som de slickar i sig med långa tungor. Paleoarkeologiska fynd antyder att myrkottar har utvecklats i Europa, men de nu levande arterna finns bara i tropiska områden i Asien och Afrika. Myrkottarna fyller samma ekologiska nisch som jättemyrsloken i Sydamerika. De båda arterna är obesläktade men i och med att de fyller samma ekologiska nisch, så har de fått likartat levnadssätt genom så kallad konvergent evolution, vilket innebär att liknande egenskaper utvecklas på grund av likartat levnadssätt, inte på grund av en gemensam förfader.

Ointaglig boll

Kroppen är täckt av upp till 1 000 fjäll av keratin som är det hornämne som utgör basen för hår, naglar och horn. Olika arter av myrkottar har både olika antal fjäll och olika storlek på dem. Fjällen liknar kottfjäll och är placerade omlott på samma sätt som på en kotte. När en myrkotte blir attacke­rad väser och fräser den och försvinner inte antagonisten rullar den likt en igelkott ihop sig till en ointaglig boll.

Myrkotten har närmare 1 000 fjäll. De har olika storlek och sitter placerade som på en kotte. Bild: IBL

Myrkotten har närmare 1 000 fjäll. De har olika storlek och sitter placerade som på en kotte. Bild: IBL

På grund av att de är nattaktiva och ytterst hemlighetsfulla av sig, är myrkottarna dåligt studerade och mycket av deras beteende och levnadsmiljö är okänt. Men man vet att de ger sig ut i skymningen för att med hjälp av sina starka klor riva sönder termitstackar, murkna stubbar och myrstackar medan deras flexibla och starka svans ger balans och stöd. Myrkottar lokaliserar myrbon med sitt välutvecklade luktsinne och fångar sitt byte med sin långa och extremt klibbiga tunga. De skyddar sig från motattacker från myror genom att stänga igen näsborrar och öron så att inga insekter kan krypa in där.

Myrkottar har en stor aptit och de har en viktig ekologisk funktion i att reglera insektssamhällen. Uppskattningsvis kan en vuxen myrkotte äta mer än 70 miljoner insekter per år.

Stark mage

Då myrkottarna inte har några tänder får de lösa sönderdelning av födan på annat sätt. Deras muskel­mage är anpassad att mala sönder otuggad mat och de sväljer ofta små stenar och sand för att lättare­ kunna sönderdela födan i magen.

Mamman bär ungen på ryggen­ när det behövs.  Bild: IBL

Mamman bär ungen på ryggen­ när det behövs. Bild: IBL

Trädlevande arter såsom de afrikanska myrkottarna har en bohåla i ihåliga träd där de sover och föder sina ungar. Trots att de kan vandra flera kilometer varje natt, återvänder de oftast till samma bohåla som de använder i månader innan de ser sig om efter ett nytt hem. Marklevande arter gräver­ långa gångar i marken där de sover och får sina ungar. De märker ut sina revir genom att sprida avföring, urin samt sekret från en speciell körtel. Forskare misstänker att dessa dofter signalerar dominans och sexuell status samt att det är en hjälp för individer att känna igen varandra.

Myrkottar är ensamlevande och djuren träffas i stort sett bara när det är dags för parning. Istället för att leta reda på honorna, märker hanarna ut sin närvaro med urin och honorna söker sedan upp dem. Skulle det bli konkurrens om honorna kan hanarna använda svansen som vapen. Honorna blir könsmogna vid ett års ålder och får vanligtvis en unge årligen som de tar hand om i bohålan. När ungen föds är fjällen mjuka men börjar hårdna redan på deras andra levnadsdag. Den lilla ungen klänger sig fast på mammans svans när hon ger sig ut för att äta och stannar hos henne i tre till fyra månader. Ungen börjar själv smaka på termiter och myror vid en månads ålder.

Traditionell medicin

Trots svårigheten för de flesta rovdjur att inmundiga den svårätna myrkotten, är alla åtta arterna idag uppsatta på Internationella naturvårdsunionen, IUCN:s rödlista över hotade djur. Den enskilt största orsaken är den illegala handeln. De flesta myrkottar fångas och säljs till Kina och Vietnam. Enligt organisationen Traffic, som arbetar mot den illegala handeln av djur och växtdelar, beslagtog tullen i Vietnam 23 ton myrkottar under en enda vecka 2008. De skulle säljas på svarta marknaden i Kina. I Asien anses köttet vara en delikatess och man tror dessutom att det har hälsobringande effekter­.

Trots ett pansar som evolutionärt skyddat mot rovdjur, har myrkottarna inte en chans mot den illegala handeln. Bild: IBL

Trots ett pansar som evolutionärt skyddat mot rovdjur, har myrkottarna inte en chans mot den illegala handeln. Bild: IBL

Djuret är överhuvudtaget omgivet av en hel del vidskepelse. I traditionell asiatisk medicin anses dess fjäll vara verksamt mot allt från astma och psoriasis till cancer. Myrkottsfjäll tros också fungera som afrodisiaka och hjälpa ammande mödrar. I vissa afrikanska länder blandas fjällen med bark från vissa träd för att neutralisera häxkraft och onda andar. Myrkottar offras också för att få regn, och fjällen bränns för att hålla lejon borta. 

Fakta: 
Myrkotte
Latinskt namn: Åtta olika arter i släktet Manis

Längd: 30-100 cm beroende­ på art

Vikt: 3-30 kg beroende på art. Upp till 20 procent av kroppsvikten är fjäll

Dräktighet: 69-150 dygn

Livslängd: Upp till 20 år i fångenskap

Område: Tropiska områden i Afrika och Asien

Material från
Allt om Vetenskap nr 10 - 2014

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter