Justinianska pesten tog 50 miljoner människoliv

nu kartläggs den

Digerdöden härjade i Europa från 1347 och decimerade den totala befolkningen med minst en tredjedel. Fram tills pestutbrotten klingade av under 1700-talet dog omkring 75 miljoner människor i farsoten.
Det var dock inte första gången ­kontinenten drabbades av en apokalyptisk pest. På 500-­talet slog den justinianska pesten till och dödade 50 miljoner. Nu avslöjar forskarna de bakomliggande orsakerna, och finner många paralleller och samband mellan dessa båda oerhörda katastrofer som båda orsakades av den fruktade bakterien Yersinia pestis.

Följderna av digerdöden påverkade ­Europa i sekler. ­Befolkningstillväxten, jordbruket, den tekniska ­utvecklingen, politiken, ekonomin – allt stannade av och det tog lång tid innan vår världsdel hämtat sig.

Vad det var som orsakade katastrofen debatterades det om i århundraden, och efter att gåtan äntligen var löst så startade nya diskussioner. ­Triangeldramat mellan loppor, råttor och pestbakterien Yersinia pestis var den gällande hypotesen från slutet av 1800-talet, men under 1900-talet började den ifrågasättas och andra bakterier och ibland virus fick skulden.

Men efter omfattande dna-tester på pestoffer och annan forskning är Yersinia pestis numera förklarad skyldig bortom allt rimligt tvivel.

Det som gjorde mötet med denna bakterie så ödesdigert för en så stor del av befolkningen var sannolikt tillägget av ett enda protein i bakterien. Det är inte uteslutet att man så småningom får ett snarlikt resultat när forskningen nu fokuserar på den justinianska pesten.

En pestloppa, Xenopsylla cheopis, full med pestbakterier. Bakterierna blocke­rar loppans tarmsystem så att den inte kan tillgodogöra sig näringen i blodet den suger, vilket gör den extra hungrig och benägen att bita. Dessutom kräks den upp blod som den intagit när den biter nästa gång. Sammantaget gör det att loppan är en utmärkt bakterie­spridare. Bild: CDC

En pestloppa, Xenopsylla cheopis, full med pestbakterier. Bakterierna blocke­rar loppans tarmsystem så att den inte kan tillgodogöra sig näringen i blodet den suger, vilket gör den extra hungrig och benägen att bita. Dessutom kräks den upp blod som den intagit när den biter nästa gång. Sammantaget gör det att loppan är en utmärkt bakterie­spridare. Bild: CDC

Även denna orsakades nämligen av Yersinia pestis. Smittan hade sitt ursprung i Kina och fick troligen fart västerut längs handelsvägarna sedan bakteriebärande smågnagare av kölden drivits ned från bergen och kommit nära människan. År 541 hade den nått fram till Bysantinska riket och där härjade den alldeles påtagligt. Pandemin – om det nu verkligen var en sådan, det råder delade meningar om saken – trasade helt enkelt långsamt sönder det mäktiga Bysans. Konstantinopel förlorade omkring 40 procent av sina invånare och ­under den värsta perioden dog ungefär 5 000 människor om dagen inne i den heta staden.

Även på landsbygden dog människor som flugor och grödorna blev kvar på fälten, med följden att priset på spannmål sköt i höjden. Historieskrivaren Prokopios från Caesarea i Palestina, som möjligen själv kring år 554 dukade under i farsoten, beskriver inlevelsefullt hur de smittade insjuknar i feber innan svarta, variga bölder slår ut i ljumskarna, armhålorna och bakom öronen.

Detta är sannolikt det första utbrottet av böldpest i Europa. Fasorna bara växer när en del av de sjuka snart hamnar i koma medan andra drabbas av delirium och plågas av förfärliga hallucinationer innan döden träder in som en befriare.

Analys lät vänta på sig

Utbredningen av den justinianska pesten är oklar. Somliga har hävdat att den i stort var begränsad till östra Medelhavsområdet och Bysans, medan andra hävdar att pesten rullade upp över hela Europa ända till Skandinavien. Att den åtminstone nådde södra Tyskland vet vi dock idag. Det är nämligen just här materialet till den senaste tidens vetenskapliga landvinningar i ämnet påträffats.

Svartråttan anses vara den råtta som spred pesten till Europa, men pestbakterien kan spridas av många olika slags djur till människor via loppor.  Bild: SPL

Svartråttan anses vara den råtta som spred pesten till Europa, men pestbakterien kan spridas av många olika slags djur till människor via loppor. Bild: SPL

Den första massgraven upptäcktes redan för ett halvt sekel sedan utanför Altenerding nära München i Sydtyskland, men en närmare analys av offrens kvarlevor skulle låta vänta på sig. Först för fem år sedan inleddes analysen och molekylärbiologer kunde så småningom visa att pesten på 500-talet, precis som digerdöden på 1300-talet, var orsakad av Yersinia pestis – men i en tidigare fas av bakteriens evolution.

Sedan dess har kartläggningen fortsatt och forskare från bland annat Max Planck-institutet i Tyskland har vid en noggrant genomförd analys av ett tjugotal påträffade skelett i vissa kindtänders pulpa funnit bakteriellt dna från Yersinia pestis. Då arvsmassan i vissa fall var oväntat välbevarad kunde studien fortsätta och efter att det kommit att stå utom allt tvivel vad som orsakade pesten har man kunnat fokusera på själva bakterien och företagit den första riktigt täckande analysen av dess dna, bland annat för att upptäcka mutationer. Sedan tidigare vet vi att det sannolikt var infogandet av proteinet Pla i genuppsättningen hos en ursprungligen ganska beskedlig bakterie som gav den förmågan att alstra dödliga infektioner i lymfkörtlarna, lungorna, luftvägarna och blodet. Och konsekvenserna av denna lilla genetiska förändring var katastrofala för människan.

Första högkvalitativa genomet

Nu är förhoppningen att också kunna följa bakteriens spridning, geografiska räckvidd, ­dödlighet, hur och varför farsoten klingade av samt ­effekt och påverkan på de mänskliga samhällena. ­Studien ska också kartlägga den molekylära evolutionen hos Yersinia pestis ända från den bysantinska ­tiden. Det var till exempel påträffandet av ett ­annat pest­offer på en kyrkogård bara några kilometer från den ursprungliga fyndplatsen utanför­ Altenerding som gav möjligheten att rekonstruera det första högkvalitativa genomet för Yersinia pestis som förstärkning av de tidigare mer skissartade. Den nya dna-analysen avslöjar detaljer som forskningen tidigare missat, bland annat 30 mutationer unika för just den justinianska stammen av bakterien, samt tillrättaläggandet av 19 tidigare felaktigt konstaterade och dokumenterade mutationer.

Pesten, som bröt ut  under Justinianus I:s regeringstid, härjade troligen som värst under åren 541-544 varefter den klingade av och var försvunnen 200 år ­senare. Under denna tid hade den brett ut sig över stora delar av Medelhavsområdet och fortsatt upp över Ryssland och Europa. Hur långt norrut den kom är ännu oklart, men den nådde åtminstone södra Tyskland. En kraftig minskning av antalet röjningsrösen på småländska höglandet vid just denna tid indikerar en dramatisk befolkningsminskning och kanske är det ett tecken på att ­pesten nådde även våra trakter.

I söder var dess påverkan på de förut så mäktiga bysantinska och persiska imperierna så omfattande att det enligt vissa historiker beredde vägen för muslimernas offensiv från 600-talet och framåt.

Den aktuella studien av pesten som på 500-talet tog 50 miljoner människoliv och möjligen ännu fler, första gången publicerad i tidskriften Molecular Biology and Evolution, bekräftar också att den nådde långt utanför de historiskt dokumenterade områdena. Samtidigt har forskarna med rekonstruktionen av Yersinia pestis arvsmassa fått en långt mycket bättre inblick i sjukdomsbakteriers evolution i allmänhet och pestbakteriens i synnerhet, vilket får betraktas som viktig kunskap då pesten ännu i vår tid är en återkommande sjukdom som under ogynnsamma omständigheter åter skulle kunna komma att bli ett reellt hot mot mänskligheten. Vi har visserligen klarat oss många år nu, och antibiotika har förändrat spelplanen helt och hållet. Men som bekant har det visat sig att bakterier har en otrevlig förmåga att skaffa sig antibiotikaresistens.

En amulett från Babylonien, 800-600 f.Kr. Inskriptionen är på akkadiska och tolkas som en be­svärjelse mot pesten. Enligt modern forskning har pesten funnits hos människan i åtminstone 4 800 år, men bakterien har muterat och blivit allt aggressivare under åren. Bild: Fæ

En amulett från Babylonien, 800-600 f.Kr. Inskriptionen är på akkadiska och tolkas som en be­svärjelse mot pesten. Enligt modern forskning har pesten funnits hos människan i åtminstone 4 800 år, men bakterien har muterat och blivit allt aggressivare under åren. Bild: Fæ

Det senaste riktigt stora pestutbrottet drabbade Kina och Indien i mitten av 1800-talet och kostade 10-12 miljoner människoliv. 1910 dog omkring 60 000 människor i ett pestutbrott i Sibirien, och så sent som 2014 dog ett 40-tal personer i pest på Madagaskar. Sådana mindre epidemier förekommer ständigt, så Yersinia pestis ska inte räknas ut än.

Främst finns bakterien i Asien, delar av Afrika, delar av Ryssland, Mellanöstern och USA. I USA finns bakterien bland annat hos prärievargar och enligt CDC (den amerikanska motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten) smittas 7-8 personer varje år.

Fakta: 
Yersinia pestis: En gammal följeslagare
Pestbakterier, Yersinia pestis, i elektronmikroskop.

Pestbakterier, Yersinia pestis, i elektronmikroskop.

Pesten har funnits länge hos människan. Forskarna har analyserat dna från tänder hämtade ur bronsåldersgravar i Europa och Asien och funnit att den grasserat i åtminstone 4 800 år. Det dröjde dock omkring 1 000 år innan Yersinia pestis muterat så att ­smittan kunde föras vidare av loppor, vilket skapade förutsättningar för pandemier. Pestloppan Xenopsylla cheopis har dominerat, men det finns smittbärare också hos andra loppsläkten.

Gnagare av olika slag blir värd­organismer och i Europa är det svartråttan som pekats ut. Loppan biter en pestsmittad råtta, och när denna dör flyttar loppan vidare till en annan värmekälla med färskt blod – kanske en annan råtta, eller en människa. Pestbakterierna i loppan blockerar dess tarmkanaler så att den inte kan tillgodogöra sig födan­, vilket betyder att den ständigt är hungrig trots idogt blodsugande. Följden blir att den biter mer och mer. Människan smittas både genom råttkontakt och loppbett.

Andas man in bakterien och den får fäste i lungorna är det riktigt illa – dödligheten är i princip 100 procent om inte snabb behandling sätts in. Kommer smittan in i blodet är det nästan lika illa. ”Vanlig” böldpest har en dödlighet på omkring 60 procent obehandlad, men här skiljer sig olika beräkningar och olika pestutbrott åt. Med antibiotikabehandling ökar överlevnads­chanserna avsevärt, och enligt WHO:s beräkningar överlever omkring 90 procent om antibiotika sätts in i tid. Det är dock svårt att beräkna eftersom antalet fall av pest är så få i de delar av världen som har en utvecklad sjukvård.

Den mäktige Justinianus – kejsaren som överlevde pesten
Kejsar Justinianus.

Kejsar Justinianus.

Justinianska pesten är uppkallad efter den bysantinske kejsaren Justinianus I, som regerade från den 1 augusti 527 fram till sin död vid 82 års ålder den 14 november 565. Det var en enastående lång regeringstid på 38 år, under vilka kejsaren också hann med en hel del.

Han slog ned det stora Nikaupproret i Konstantinopel 532, utvidgade riket väster- och söderut, besegrade vandalerna i Afrika, krossade ostrogotiska riket i Italien och erövrade delar av den spanska kusten. I öster höll han bulgarer och slaver stången och han stärkte ekonomin genom att förbättra handelsbalansen och starta egna silkesodlingar. Han sammanställde rättssamlingen Corpus Juris Civilis och betraktades som en lärd teolog kämpande för kyrkan, men han förbjöd i unga år filosofin samt en del vetenskaper med följden att många lärda tog sin tillflykt till Gundishapurakademin i nuvarande Iran.

Kejsarinnan Theodora.

Kejsarinnan Theodora.

Kejsaren var gift med den ytterst märkliga Theodora, som han gjorde till medregent. Hon kom från underklassen med en far som var björnskötare och ska vi tro Prokopios var hon både dansös och akrobat, komiker i burlesk teater, lyxprostituerad och älskarinna åt just Justinianus innan denne fann för gott att gifta sig med henne. Som kejsarinna blev hon mycket framgångsrik och överskuggade ofta sin make, som mitt i sin gärning drabbades av den grasserande pesten men närmast mirakulöst överlevde och tillfrisknade. Theodora däremot fick bröstcancer och dog blott 48 år gammal – och båda vördas idag som helgon av den ortodoxa kyrkan.

Material från
Allt om Vetenskap nr 11 - 2016

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter