Inte alltid så nobelt

Å rets Nobelpris är klara och väntar nu bara på att få delas ut. Alla (till och med Dylan) verkar glada åt sina priser, och inget pris (utom Dylans) verkar vara särskilt kontroversiellt.

Det är inte så konstigt att litteraturpris och freds­pris ofta leder till käbbel – inslaget av subjektivt tyckande och politiska åsikter är större än för de ­naturvetenskapliga priserna. Men det betyder inte att fysik-, kemi- och medicinpriserna alltid har varit så lyckade.

Vad sägs till exempel om Fritz Haber, kemisten som ledde arbetet med att framställa stridsgaser i Tyskland under första världskriget? Han mottog ­kemipriset 1919, precis när kriget var över och gas­attackernas fasor fanns i färskt minne. Det var inte för denna gärning han belönades, men nog kastar det en skugga över priset.

1949 fick den portugisiske läkaren Egas Moniz priset i medicin för den revolutionerande behandlingsmetoden leukotomi – nu mest känd som lobo­tomi. Man kan kanske försvara beslutet med att Karolinska Institutet inte insåg att vassa föremål instuckna i hjärnan inte alltid leder till helt lysande resultat. Men att vissa läkare tenderar att ­överdriva sina framgångar borde man varit medveten om ­redan då.

Miljögiftet DDT har lett till stora skador på djur­livet, men också till ett Nobelpris. Det var året före lobotomipriset och kanske inte Nobelprisens bästa tid.

Listan på priser i kemi, medicin och fysik som ifrågasatts är hur lång som helst. Oftast handlar det om vilka som inte fått priset – många revolutionerande upptäckter har gjorts av forskargrupper, men enligt reglerna får högst tre personer dela på ett pris. Det har lämnat många utanför.

Men ibland har det funnits plats för en självklar pristagare som ändå ignorerats. Till exempel 1983 då William Fowler fick priset för ett arbete som till största delen var Fred Hoyles. Hoyle var en av astronomins giganter och självskriven för priset. Men han var besvärlig – bland annat kritiserade han starkt att Jocelyn Bell inte fått 1974 års fysikpris för upptäckten av pulsarer. Det var ju trots allt hon som gjort upptäckten. Istället fick hennes handledare priset.

Ryktet säger att Hoyles högljudda kritik störde ­Vetenskapsakademin så mycket att de medvetet ­förbisåg honom.

Lise Meitner var en av kärnforskningens pionjärer och den som först insåg hur kärnklyvning går till. Hon arbetade tillsammans med fysikern Otto Hahn och många ögonbryn höjdes när han ensam fick 1944 års kemipris för detta arbete. Meitners ­bidrag nämndes inte ens i prismotiveringen. Med åren fick hon dock någon slags upprättelse – hon blev professor vid KTH i Stockholm, medlem i den Vetenskapsakademi som förbisett henne, fick Max Planck-medaljen och diverse andra utmärkelser, samt ett grundämne (meitnerium) uppkallat efter sig.

Ibland får rätt person priset, men för fel sak. Man kan fråga sig om Einstein som revolutionerade fysiken med sina relativitetsteorier inte borde ha fått priset för just dessa? Men han fick det för sitt arbete om den fotoelektriska effekten.

Enrico Fermi var en av de stora fysikerna och förtjänade säkert ett Nobelpris 1938 – men inte för att han skapat det nya grundämnet hesperium. Det var en misstolkning av experimentresultat.

De värsta fadäserna hör sannolikt till historien. Nuförtiden vågar inte Nobelkommittéerna följa ­Alfreds testamente till punkt och pricka. Där står att priset ska delas ut till dem som under det gångna året gjort mest nytta för mänskligheten. Nu väntar man i decennier efter det gångna året för att undvika misstag.

Det blir inte alls lika spännande. 

Material från
Allt om Vetenskap nr 11 - 2016

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter