Crozetarkipelagen - öarna vid världens ände:

Här slåss havets giganter med människan om maten



Havsdjuren i Crozetarkipelagen utnyttjar människornas fiske. Det är ett intressant fenomen, men det medför naturligtvis svårhanterliga problem. Till Crozetarkipelagens artrika vatten kommer varje år under det södra halvklotets vår stora mängder späckhuggare för att söka föda och lära sina ungar att jaga i konkurrens med kaskeloter och jättebläckfiskar.

Vittjar trålarna

Då är också den franska fiskeflottan på plats för att fiska den upp till två meter långa antarktiska torsken. De stora vattenrovdjuren vet vad det betyder och har med tiden lärt sig att dra nytta av situationen. De följer helt enkelt linorna till trålarna för att vittja dessa på fångsten. Det innebär ständiga och stora förluster för fiskeflottan. Man försöker så gott det går att undvika de områden där kaskeloterna är vanliga. De försök att skrämma bort djuren med dynamitladdningar som gjorts har haft liten framgång – i varje fall har de inte gett några resultat av bestående värde.

De av läckra torskar fyllda trålarna är alltför lockande.

Valarna är på plats under nära hälften av fisketiden och vållar stora förluster, men deras närvaro bjuder samtidigt på väldiga naturscenerier och mäktiga skådespel. Jakten på födan kring trålarna skapar konflikter mellan havsdjuren, allt emellanåt drabbar späckhuggare och kaskeloter samman. Det händer relativt ofta att kaskeloten, trots sin imponerande storlek på 20 meter och mer, förvandlas från att vara jägare till att bli byte och ett rejält skrovmål – när späckhuggarna jagar i flock.

Då är kaskeloten chanslös, men den kan i sin tur besegra jättebläckfisken och kampen om födan i de vilda vattnen fortgår med fler aktörer – också på land, där sjöelefanter, sälar, miljontals pingviner och andra fågelarter vill vara med på kalaset.

Inget lockande väder

Späckhuggarna samlas för att kalasa på torsken - och vittja franska flottans trålar...

Späckhuggarna samlas för att kalasa på torsken - och vittja franska flottans trålar...

Crozetarkipelagen visar upp en imponerande artrikedom med hänsyn till det bistra klimatet.

Öarna har tidigare haft glaciärer, men så är inte längre fallet. Ytan består istället av berg med stränder av vulkanisk sand. Det regnar i runda tal 300 dagar om året, cirka 100 dagar om året blåser det 28 meter i sekunden eller mer och temperaturen pendlar vanligen mellan +5 och +18 grader. Ibland blir det kallare, men temperaturen går sällan under –5 grader. Inte särskilt lockande för oss människor med andra ord. Öarna är inte heller lättillgängliga. Men många djurarter trivs – och människan har förvisso också besökt Crozetöarna då och då – kanske tidigare än den tidpunkt då öarna upptäcktes officiellt.


Sälarna utrotades nästan


Ögruppen upptäcktes den 23 januari 1772 av Marc-Joseph Marion du Fresne, som då steg iland på Besittningsön – Ile de la Possession.

Namnet fick den efter du Fresnes chef och uppdragsgivare Jules Crozet. Något senare – i början av 1800-talet – jagade amerikanska jägare pälssälar på öarna i en sådan omfattning att de runt 1835 närmast var utrotade. Det uppges att en riktigt skicklig säljägare kunde döda och flå 60 sälar i timman. Merparten av pälsarna såldes till Kina. När sälarna var borta började man jaga val istället.


Forskningsstation


På 1960-talet byggde fransmännen en permanent forskningsstation på Besittningsön. Stationen förses med proviant och allehanda förnöden­heter av ett skepp med hemmahamn på franska ön Réunion öster om Madagaskar.

Människan har således funnits på Crozetöarna i drygt 200 år, men djuren oerhört mycket längre än så – och för forskarna finns det många intressanta arter att ägna sig åt.

Fyra pingvinarter häckar i området.Marconipingvinen, Eudyptes chrysolophus, utgör den största populationen­ med vanligen över två miljoner häckande par. Kungspingvin (Aptenodytes patagonicus) och klipphopparpingvin (Eudyptes chrysocome) är också talrika. Dessutom finns åsnepingvin (Pygoscelis papua). Bland de karga klipporna och på de vindpinade stränderna finner man även häckande petreller och albatrosser­ – och trots den tidigare obevekligt hårda jakten finns alltjämt relativt goda bestånd av både pälssäl, sjöelefant och sjölejon.

Greenpeace och flottan patrullerar

Trots hård jakt finns fortfarande stora bestånd av sjöelefanter.

Trots hård jakt finns fortfarande stora bestånd av sjöelefanter.

Då är det egentligen sämre ställt med den av fiskeflottan, kaskeloterna, späckhuggarna och jättebläckfiskarna så uppskattade antarktiska jätte­torsken, tandnoting (Dissostichus eleginoides). Flottans fångster är visserligen reglerade, men tjuvfiske förekommer i ganska stor omfattning och både franska militärer och Greenpeace patrullerar regelbundet området. Valarna, delfinerna och jätte­bläckfiskarna kan man inte göra så mycket åt – och det är jättetorskens smala lycka att dessa ändå intresserar sig för en del andra bytesdjur och inte bara går in för att vittja fiskeflottans trålar.

Späckhuggarna, som kan bli upp till tio meter långa, kommer i september och är kvar till december för att lära sina ungar jaga sjöelefanter, som finns i stort antal på de karga öarna men är hårt ansatta. Ungefär 70 procent av sjöelefantens ungar stryker med under denna tid. Valar av olika slag kommer också till dessa mycket planktonrika vatten och kaskeloten lockas framför allt av möjligheten att få ett skrovmål – kanske på en jättebläckfisk från djupen. Sjöelefanter och sjölejon samlas i stora populationer från september till mars för att para sig och få ungar och sjöfågel av många olika arter häckar på klipporna – allt iakttaget av personalen på den franska Alfred Faure-basen.


Enslig forskningsstation


Faure-basen anlades 1964 på Besittningsön och hyser numera ungefär 25 personer åt gången, varav hälften är vetenskapsmän. Man har medicinsk utrustning för alla tänkbara tillbud, operationssal och röntgen, ett biblio­tek, bio och diskotek, om nu någon skulle få för sig att dansa mitt bland alla pingviner och sjölejon.

Det är ju en bit bort. Réunion ligger 3 500 kilometer norrut och tar en vecka att nå med båt. Madagaskar, Durban i Sydafrika är aningen närmare, men det är från franska Réunion som båten till Besittningsön utgår. Det närmaste, befolkade stället som finns i ”trakten” är faktiskt forskningsbasen på Antarktis.

Crozetarkipelagen – som förklarades som nationalpark redan 1938 och är knutet till närvaron av två stora hydrologiska gränszoner, den subtropiska konvergensen och den antarktiska – är unikt och lockande för många forskare. Somliga stannar upp till ett år för att på plats studera de känsliga ekosystemen och det omfattande och i många fall speciella växt- och djurlivet. Öarna vid världens ände drar till sig både människor och djur – vindarna, vågorna och det ständiga regnet till trots.

Fakta: 
6 stora och 14 mindre öar: Crozetarkipelagen

Ögruppen tillhörande Franska sydterritorierna ligger sydost om Godahoppsudden, långt från bebodda områden mellan breddgraderna S 45 grader 95’ och S 46 grader 50’ samt E 50 grader 33’ och E 52 grader 58’ . Ögruppen utgörs av de toppar på Crozetplatån som sticker upp ovanför vattenytan. Platån sträcker sig ungefär 1 200 km på längden och 600 km på bredden.
Det finns 14 mindre och 6 större öar med en sammanlagd yta på 352 kvadratkilometer. Av de stora öarna är Besittningsön med en yta på 150 kvadratkilometer den största, den näst största är Östra ön, som har en yta på 130 kvadratkilometer och vars högsta punkt på berget Mont Marion-Dufresne ligger 1090 meter över havet.
Vidare finns Grisön på 67 kvadratkilometer, Pingvinön på 3, Apostelöarna på 2 samt lilla Brisants de l’Héroine, som inte ens når upp till en kvadratkilometer och höjer sig ynka fem meter över havsytan.

Material från
Allt om Vetenskap nr 7 2006

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter