Maskgroddjuret:

Grodornas uråldriga släkting

Är det en mask? Eller är det en orm? Nej, det är ett groddjur.
Maskgroddjuret är en uråldrig, mystisk släkting till våra grodor och salamandrar. De fanns långt före dinosaurierna och tycks inte ha utvecklats så värst mycket under årmiljonerna.
Trots sitt masklika utseende är de ryggradsdjur med skelett och tänder. Särskilt ungarnas tänder är intressanta – med de hullingförsedda gaddarna sliter de till sig delar av moderns kropp till middag. Något som inte tycks bekomma henne nämnvärt.

Mamman matar sina ungar med sitt eget skinn. Skinnet återväxer var tredje dag. Forskare antar att mamman kallar till sig ungarna med hjälp av kemiska doftämnen.  Bild: IBL

Mamman matar sina ungar med sitt eget skinn. Skinnet återväxer var tredje dag. Forskare antar att mamman kallar till sig ungarna med hjälp av kemiska doftämnen. Bild: IBL

Maskgroddjuren må se ut som daggmaskar, men är ryggradsdjur med skelett. Bild: SPL

Maskgroddjuren må se ut som daggmaskar, men är ryggradsdjur med skelett. Bild: SPL

Det finns omkring 170 arter av maskgroddjur men de flesta människor har aldrig sett dem trots att de finns på fyra kontinenter. Det är en uråldrig grupp av amfibier som är släkt med grodor, paddor och salamandrar. De bildade en egen grupp av amfibier redan för 370 miljoner år sedan, alltså mer än 150 miljoner år innan de första däggdjuren utvecklades. De gick under jorden och anpassade sig till ett grävande liv redan innan dinosaurierna härskade på vår planet.
Även om de vid första anblicken kan påminna om maskar, är de ryggradsdjur och har både skelett och tänder. De finns framför allt i tropikerna och lever helst under nedfallna löv eller i gångar de gräver i lös jord.
Det ringade maskgroddjuret finns i stora delar av Sydamerika och deras hårda och spetsiga huvud är anpassat för att gräva gångar i marken. Man kan hitta dem ned till 20 centimeters djup där de letar efter mat. De är rovdjur men inte så sparsmakade utan äter de flesta små djur de hittar som har rätt storlek – insekter, maskar, sniglar, andra amfibier och små däggdjur finns på menyn.

 

Dålig syn
Maskgroddjuren ser mycket dåligt och en del arter saknar ögon helt. Det ringade maskgroddjuret har dock synliga ögon, men de är relativt outvecklade och duger i stort sett bara för att se skillnad på ljus och mörker med.
Djuret har heller inga öronöppningar men forskare har upptäckt ett organ inne i örat som registrerar vibrationer. Å andra sidan har de små tentakler mellan ögon och mun som hjälper dem att känna av omgivningarna samt att finna byten. Maskgroddjuren är den enda amfibie som har tentakler.
De flesta arter har klara färger och det ringade maskgroddjuret är blåsvart till lila med vita ringar. De klara färgerna fungerar som varning för rovdjur – det ringade maskgrod­djuret utsöndrar nämligen ett giftigt sekret som kan verka förlamande och till och med dödande på exempelvis råttor­ och paddor­.
Det ringade maskgroddjuret har flera egenskaper som är speciella, både för amfibier men också för djur generellt. Det är vanligt hos amfibier att ha yttre befruktning där honans ägg befruktas utanför kroppen. Hos det ringade maskgroddjuret har hanarna däremot ett fortplantningsorgan, parar sig med honan och befruktar äggen inne i kroppen. Arten är alltså inte beroende av vatten för sin fortplantning – något som många andra amfibier är.
Parningen kan vara i timmar och efter en tid lägger honan stora, genomskinliga ägg och rullar ihop sig runt dem för att skydda dem. När ungarna kläckts håller de sig intill sin mamma. Blir de störda slingrar de undan och gömmer sig på en bra plats, exempelvis under löven, men kommer snabbt tillbaka. Forskare tror att hona och ungar identifierar varandra med hjälp av kemisk kommunikation och lukter.
Ungarna stannar i flera veckor hos sin mamma. Att däggdjursungar är beroende av sin mamma för skydd och mat är ingen nyhet, men för amfibieungar är det desto mer udda.

 

Kroktänder
Hos det ringade maskgroddjuret har man upptäckt ett mycket speciellt föräldrabeteende. Ungar och hona har utvecklat speciella anpassningar som speglar varandra genom så kallad co-evolution. Ungarna föds med tänder där en del är skedformade och en del är formade som krokar. Och tänderna tjänstgör på ett unikt sätt – ungarna sliter loss stycken av honans skinn med dem. Honan å sin sida får efter barnafödandet ett tjockare skinn, rikt på fett och proteiner.
Ungarna sätter igång att dra och slita av skinnbitar som på en given signal från mamman, som håller sig lugn under matningarna. Ungarna äter inte varje dag utan ligger hoprullade tillsammans med sin mamma mellan matningarna då skinnet också återbildas. Detta ovanliga föräldrabeteende kallas dermatofagi och är så vitt man vet unikt för maskgroddjur. Det är bara upptäckt hos två arter, dels det ringade maskgroddjuret och hos en avlägsen släkting (Boulengerula taitanus) som lever i Afrika. Att två så geografiskt skilda arter uppvisar samma unika beteende, tolkar forskarna som att anpassningen att mata sina ungar med skinn är ett uråldrigt beteende som kan ha överlevt i mer än 100 miljoner år hos dessa arter, men försvunnit hos andra.
Det ringade maskgroddjuret är relativt vanligt och lever dessutom ofta i områden som är skyddade, exempelvis ­naturreservat. Detta gör att den i dagsläget inte är hotad. De har heller inga problem med att leva i mänskliga miljöer såsom trädgårdar, parker och plantager. 

Fakta: 
Ringat maskgroddjur
Latinskt namn: Siphonops annulatus
Längd: Upp till 45 centimeter
Antal ungar: 5-16 stycken
Föda: Maskar, sniglar, insekter, små reptiler och däggdjur.
Utbredningsområde: Tropiska Sydamerika, Colombia, Ecuador, Peru, Venezuela, Franska Guyana, Brasilien och Bolivia.

Material från
Allt om Vetenskap nr 1-2015

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter