Fossil erigerad penis upptäckt!

Nu blev du allt nyfiken va? Jag vet att det kanske är att ta till ett fult knep för att påkalla uppmärksamheten, men jag kunde inte låta bli. I synnerhet eftersom det är sant! Och inte minst eftersom det unika fyndet snarare än att vara ett exempel på kuriosa­forskning, om än med hög sensationspotential, ­visade sig ha mycket viktiga vetenskapliga implikationer. Men trots det infinner sig säkert frågor som hur, vad, varför och vad har det då för ­betydelse?

För att förstå hur det hela har gått till så måste vi förflytta oss långväga i både tid och rum. Närmare bestämt till Burma för omkring 99 miljoner år sedan. Där, på en trädstam, hade ett litet spindeldjur en riktig berg-och-dalbana till dag. Höjdpunkten var säkert det amorösa tillfälle som skulle inledas, medan det extrema och terminala lågvattenmärket var när en dödlig våg av klibbig kåda omfamnade och långsamt kvävde djuret. Det fina i kråksången, åtminstone för oss efterföljande ”likskändare” till paleontologer, är att kådan med tiden omvandlades till bärnsten och bevarade djuret i all sin prakt. Således även med påföljden att erektionen blev till ett fruset ögonblick från ­urtiden.

Det fossila spindeldjuret tillhör arten ­Halitherses grimaldii och är nästan komplett bevarat i burmesisk bärnsten. De flesta vet säkert att bärnsten är ett av det finaste bevaringsmedium vi känner till och därför är det kanske inte särskilt anmärkningsvärt med en innesluten, nästan intakt bevarad organism. Det som emellertid var remarkabelt med just den här individen är alltså att dess erigerade penis är bevarad. Ett organ som, i sitt blodfyllda tillstånd, mäter över halva den totala kroppslängden hos djuret.

Halitherses grimaldii är ett spindeldjur (klassen Arachnida) och tillhör ordningen lockespindlar (Ophiliones), ibland kallade ”långben” eller ”pappa långben”. Du känner säkert igen dessa harkranksliknande djur med sina små runda till ovala kroppar och extremt långa, slanka ben. Lockespindlarna är lite ovanliga bland spindeldjuren eftersom hannarna oftast är utrustade med tvättäkta ­penisar, vilket saknas hos släktingar som skorpioner och äkta spindlar (de senare använder normalt modifierade ben för att överföra ett spermiepaket till honan). Under lockespindlarnas parningsakt för hannarna in sitt erigerade köns­organ i honans könsöppning och befruktar henne internt. Honan lägger sedan äggen i ett lämpligt substrat och en ny generation långbeningar kan sedan se dagens ljus efter några veckor till månader, beroende på art.

Mats E. Eriksson

Mats E. Eriksson

Vi vet utifrån tidigare fynd att ­lockespindlarna har en mycket gammal historia. De äldsta ­kända fossila representanterna kommer från tidig ­devon i Skottland, närmare bestämt en mycket känd ­fossillokal som heter Rhynie Chert, och har ­ungefär 411 miljoner år på nacken. Man tror även att ­deras moderna reproduktionssätt var etablerat redan i devon.

Just könsdelarna har stor betydelse vid den systematiska placeringen av moderna lockespindlar, men dessa bevaras mycket sällan fossilt (penisen ligger dessutom dolt innesluten i kroppen när den inte används och kan därför vara svår att studera). Penisens morfologi är till och med viktigare än kroppens och benens utseende för klassifikationen.

Och det visade sig att den ovanliga formen på ­könet hos bärnstensexemplaret föranledde en helt ny systematisk placering av arten Halitherses ­grimaldii. Tillsammans med några andra karaktärer, som exempelvis dess speciella mundelar, så förs denna art nu till en ny familj spindeldjur; ­Halithersidae.

Det är naturligtvis ett visst mått av spekulation att just denna stackars individ av Halitherses grimaldii dog i upphetsningens ögonblick. Man har trots allt inte hittat partnern i samma stycke bärnsten. Det leder oss in på två tänkbara scenarior; honan lyckades ta sig undan den dödliga kådan, alternativt att erektionen är ofrivilligt bildad genom ett stegrande blodtryck under hannens dödskamp. Huga …

Material från
Allt om Vetenskap nr 8 - 2016

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter