Ett ljus i mörkret

För omkring 13,5 miljarder år sedan blev universum genomskinligt. Under de första 350 000 åren av vårt nu cirka 13,8 miljarder år gamla universums existens var det annorlunda. Då for det omkring elektroner och atomkärnor i en sådan röra att ljuset inte kunde ta sig fram. Men sedan slog sig partiklarna ihop till atomer och fotonerna kunde röra sig mer obehindrat.

Atomerna klumpade sedan ihop sig till allt ­större och tätare materiaansamlingar. Stjärnor och ­galaxer formades, planeter bildades och liv uppstod. På minst en liten himlakropp i universums utkant (eller centrum, det är samma sak enligt ­Einstein) utvecklades intelligenta varelser som kunde förstå i alla fall en liten del av allt detta som hänt.

Men de där mörka 350 000 åren efter big bang är förstås irriterande.

Enligt den gällande teorin inträffade en ny smäll efter big bang – inflationen. En kort stund (ungefär en triljondels triljondels sekund) efter ursmällen utvidgade sig universum extremt snabbt och ofantligt mycket. Det var inte så att den energi som på ett oklart sätt uppstått vid big bang for iväg som i en explosion, utan det var själva rummet som expanderade. Detta pågick i någon tusendels sekund och gjorde allt tiotusen kvadriljoner gånger större. (Som synes består kosmologin av enormt stora eller enormt små tal, sällan något däremellan.)

Det är en hypotes som visserligen ser ut att stämma bra, men några konkreta bevis för inflationen finns inte.

Vi studerar universums historia genom att titta långt bort, och långt bort är samma sak som långt tillbaka i tiden. Allt vi fått reda på när vi tittat ut i universum kommer från elektromagnetiska ­vågor, alltså synligt ljus och andra vågor där fotoner är ­inblandade. Men det finns som sagt en ogenomtränglig vägg 13,5 miljarder år bakom oss. Innan dess kunde ju inte strålningen ta sig fram i den oordnade partikelsoppan och det är helt enkelt omöjligt att se längre tillbaka.

Fast kanske ändå inte. Om det förekom en inflation som den beskrivs av kosmologerna, så var det en helt exceptionellt våldsam händelse. Och den borde ha lämnat spår efter sig i form av gravitations­vågor.

Nu har forskare äntligen kunnat registrera gravitationsvågor, något som är en så stor sak att det kommer att leda till Nobelpris. Bortsett från att det bekräftar Einsteins irriterande motståndskraftiga teorier så kan dessa vågor ge oss ett helt nytt sätt att studera universum på.

Det krävs förstås en hel del teknisk utveckling av instrumenten – vågorna är så löjligt små att en atom är jättelik i jämförelse. Men den utvecklingen kommer, och då kan vi ge oss på de där förargliga första 350 000 åren. Kanske kan inflationsteorin bekräftas, materiens fördelning i universum förklaras och det här med mörk materia och mörk energi äntligen klargöras.

Men på sätt och vis skulle det vara tråkigt. Det är ju så förutsägbart.

Om forskarna istället upptäcker något helt oväntat blir det mer liv i luckan. Då kanske dagens ­fysikaliska teorier måste omformuleras. Einsteins relativitetsteorier, som en gång i tiden var helt nydanande och revolutionerande, har idag blivit fysikens jätteproppen Orvar.

Så med all respekt, Albert: på ett eller annat sätt måste vi nog lämna dina teorier bakom oss för att komma vidare. Och kanske är det dina gravitationsvågor som är vägen framåt.