Dokusåpa ska finansiera kolonisering av Mars

Det låter som ett dåligt skämt – en dokusåpa där förstapriset är en enkelbiljett till Mars.
Men Mars One-projektet är allvarligt menat, det är bara finansieringen som är okonventionell. I dagsläget finns det ingen nation som är beredd på att ta på sig de enorma kostnaderna för en Marsresa, och varför då inte låta tv-tittarna betala? Så resonerade initiativtagarna till projektet och kontaktade en tv-kanal.
Och om allt går i lås kan vi redan nästa år få se vilka som blir de första kolonisatörerna på Mars.

Privata aktörer blandar sig i allt högre utsträckning i den rymdkapplöpning, som av finansiella skäl gått märkbart trögt de senaste decennierna. Nationer som Ryssland genomför visserligen avancerade träningsprogram i samarbete med European Space Agency och hoppas på god utdelning för projektet Mars500. Amerikanska Nasa driver sitt Hundred Years Starship för att få iväg fyra astronauter med enkelbiljett. Det är billigare så.

Men kanske blir det ändå privata initiativ som först tar oss till den röda planeten. År 2033 ska förhoppningsvis 20 personer redan leva och bo på Mars – och allt är tänkt att finansieras av något så simpelt som en dokusåpa­.

För det spektakulära initiativet svarar holländska företaget Mars One, som har en lika modern som rationell syn på hur projektet ska finansieras och genomföras. Tanken är att börja träna astronauter redan nästa år. I april 2023 ska de fyra första skickas iväg med enkel biljett, och sedan följer fyra nya efter vartannat år så att planeten Mars år 2033 är koloniserad av 20 personer. Det kommer naturligtvis att kosta en hel del, Marsresor är inga billiga saker, men är alltså tänkt att finansieras genom att göra koloniseringen av Mars till en tv-sänd dokusåpa, som ska sträcka sig över flera decennier. Allt som sker ska dokumenteras – från uttagningen av projektets deltagare till deras liv och vardag på den röda planetens kanske inte alltid så gästvänliga yta.

Hem kommer de aldrig igen, men kontakten med jorden ska under alla omständigheter upprätthållas. Med tjugo personer väl på plats i det permanenta lägret på Mars är koloniseringen inledd, och medan vi följer händelseutvecklingen i våra tv-apparater är det tänkt att fler kolonisatörer ska följa efter.

Erövringen av rymden, som vi på 1960-talet naivt nog trodde väntade bakom närmsta hörn, skulle därmed äntligen ha kommit igång.

År 2033 ska Mars vara befolkat av 20 personer, om allt går som planerat. Det blir minst sagt en utmaning för dem att klara sig där, men något val lär de inte ha – returbiljett ingår inte.

År 2033 ska Mars vara befolkat av 20 personer, om allt går som planerat. Det blir minst sagt en utmaning för dem att klara sig där, men något val lär de inte ha – returbiljett ingår inte.

Blygsamma budgetar

Finansieringen har ju varit en av de stora knäckfrågorna när det gällt hur vi ska ta oss bortom månen och kanske ända till Mars. Supermakterna har i allt högre utsträckning fått rätta mun efter matsäcken och sänka ambitionsnivån.

Ryska RIBP, Russian Institute for Biomedical Problems, genomförde i samarbete med European Space Agency projektet Mars500 i vilket sex astronauter isolerades under­ 520 dagar i en fönsterlös kapsel­ placerad i ett laboratorium. Syftet var att simulera förhållandena under en framtida expedition till Mars, men budgeten landade på relativt blygsamma 15 miljoner dollar och tiden efter slutförandet har mest ägnats åt analys av testresultaten.

Amerikanska Nasa har av Pentagons forskningsorgan Defence Advanced Research Projects Agency fått ännu mindre, bara lite drygt två miljoner dollar, för att få igång Marsprojektet Hundred Years Starship. De kalkylerar med att slutnotan hamnar på tio miljarder dollar, men än så länge saknas­ konkret finansiering.

Mars One-projektet har svalt stoltheten och valt att satsa på ett säkert kort. Kommersiell tv producerar underhållning – och underhållning säljer­ och lockar sponsorer.

Projektet drogs igång i januari 2011, men har tills försommaren i år hållits hemligt. En av initiativtagarna är den excentriske Bas Lansdorp, som gjorde den första stora investeringen i Mars One med medel från sitt eget energibolag Ampyx Power. Det var också han som kontaktade Paul Römer­ – grundaren av internationella tv-succén­ Big Brother.

– När  Mars One kom till mig och ville diskutera en resa till Mars, säger Römer, då tänkte jag först: de är galna. Vad kan de göra som inte Nasa mäktar med?

– Men sedan insåg jag att de tänkte kreativt och utanför gängse mönster. En expedition med enkel biljett är både chockerande och spännande. Det var aspekter som fick mig att förstå­ att detta skulle kunna bli världens­ största mediehändelse. En dokusåpa utan slut – och med hela världen som tittar på.

Moln över de höga vulkanerna på Mars, fotograferade av Mars Global Surveyor. Bild: Nasa

Moln över de höga vulkanerna på Mars, fotograferade av Mars Global Surveyor. Bild: Nasa

Resan tillhör alla

Det senare är något som understryks också av Bas Lansdorp och Mars One. Den kommersiella satsningen är nämligen verkligen själva fundamentet och en förutsättning för projektets genomförande.

– Vi ser detta som en resa som tillhör oss alla, säger man på Mars One. Det är anledningen till att vi vill göra varje steg vi tar till ett steg som vi tar tillsammans. Det är också vårt sätt att finansiera uppdraget.

Bland entreprenörerna som är engagerade i projektet finns åtminstone ett tiotal kommersiella rymdbolag, bland andra Space X, som relativt nyligen sköt upp den första privata raketen till internationella rymdstationen ISS. Till de mer prominenta stöttepelarna får vi även räkna holländske fysikprofessorn Gerards 't Hooft, som 1999 tilldelades nobelpriset i fysik för sina ”avgörande insatser rörande kvantstrukturen hos teorin för elektrosvag växelverkan i fysiken”. ’t Hooft, som är professor vid universitetet i Utrecht och ledamot av Nederländernas vetenskapsakademi, tror på projektet, är entusiastisk inför dess möjligheter och har uppenbarligen inga problem med den kommersiella touchen.

Det kommersiella är i allra högsta­ grad närvarande redan från start. När det drar igång nästa år, förutsatt att allt går i lås, ska nämligen tv-publiken vara med och rösta fram den grupp på fyra astronauter, som under ett helt decennium ska tränas för att i april 2023 sändas iväg på en sju månader lång enkelresa till Mars.

Avståndet till den röda planeten varierar mellan 54,4 miljoner och 400 miljoner kilometer, och därför kommer tidpunkten för respektive avresor att vara av stor betydelse. Nasa-forskare har tidigare räknat ut att restiden kan kortas med fyra månader om man använder en typ av raketer drivna med kärnbränsle, men huruvida detta blir aktuellt eller ej är osäkert. Mars One håller nämligen linjen att inte utveckla ny teknik för projektet utan använda redan befintlig. Denna har nämligen fördelen att den är väl beprövad och har testats många gånger.

Dessutom är det ett sätt att göra projektet genomförbart inom rimlig tid till en rimlig kostnad. De fyra utvalda astronauterna, varav två förutsätts ha läkarutbildning och två ha grundläggande medicinska kunskaper, tränas och förbereds för sitt uppdrag på allehanda sätt, bland annat genom långa perioder av total isolering ute i öknen och inför de konkreta situationer de kommer att konfronteras med när de väl en gång landat på Mars.

Då ska redan en hel del material finnas på plats. 2016 skjuts en första raket iväg med bland annat proviant och förnödenheter och de kommande åren följer fler efter. När astro­nauterna anländer är det bara för dem att sätta igång med att bygga och installera. Över 200 kvadratmeter bostadsmoduler ska först stå klara. Sedan fortsätter man utbyggnaden med laboratorier, verkstäder, lagerlokaler och mycket annat. Merparten av byggmaterialet hämtas direkt från planetens yta och byggnaderna tätas med plast från jorden.

En mycket viktig detalj för nybyggarna på Mars är att hitta vatten. Is verkar det finnas gott om på polerna, och möjligen också på vissa platser vid ekvatorn. Bild: Nasa

En mycket viktig detalj för nybyggarna på Mars är att hitta vatten. Is verkar det finnas gott om på polerna, och möjligen också på vissa platser vid ekvatorn. Bild: Nasa

Trädgårdsodling i hangar

De yttre fysiska förhållandena är inte särskilt gästvänliga. Visserligen är årstidsrytmen ungefär densamma och Marsdagen bara 41 minuter längre än jordens. Men atmosfären är tunn och består till störst delen av koldioxid, vilket innebär att stora syreförråd måste finnas tillgängliga. Förhoppningen är även att utvinna syre ur vatten.

Temperaturen ligger i snitt på minus­ 60 grader och gravitationen är bara 40 procent av jordens. Specifik utrustning är därför nödvändig och förutom sina dräkter kommer Marskolonisatörerna att ha tillgång till sina efter hand utbyggda bostadsmoduler och livsuppehållande system, en hangarliknande byggnad avsedd för trädgårdsodling och två Rovers för transporter, provtagningar och utforskning.

Elektricitet får man med hjälp av solceller och kontakten med jorden upprätthålls med hjälp av en kommunikationssatellit i omloppsbana. På grund av att avståndet mellan jorden och Mars varierar kommer fördröjningen av överföringen även den att variera med mellan tre och 22 minuter – en detalj som astronauterna ska få öva på under den förberedande isoleringen i öknen.

Alltsammans, ända från uttagningen av aspiranterna till livet dag för dag på den röda planeten, ska vi kunna följa i endast lätt förskjuten real­tid på tv, förutsatt att ledningen för projekteringen får sin vilja igenom. Det är en unik satsning med ett ändå mer unikt mål: Att placera ut kolonisatörer på Mars utan att tära på någon redan hårt ansträngd statsbudget och utan inblandning av enskilda stater med politiska mål och intressen.  

En av personerna bakom projektet är fysikern och nobelpristagaren Gerard ‘t Hooft.  Bild: Wammes Waggel

En av personerna bakom projektet är fysikern och nobelpristagaren Gerard ‘t Hooft. Bild: Wammes Waggel

Material från
Allt om Vetenskap nr 7 - 2012

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter