Dinosaurieveganer och gräsets ursprung

En fytolit från gräs av kritålder i Indien. Sådana hittades i förstenad avföring som förmodligen producerats av de långhalsade titanosauriderna. Kiselelementet på bilden är omkring 70 mikrometer.  Foto: Caroline Strömberg

En fytolit från gräs av kritålder i Indien. Sådana hittades i förstenad avföring som förmodligen producerats av de långhalsade titanosauriderna. Kiselelementet på bilden är omkring 70 mikrometer. Foto: Caroline Strömberg

Allvarligt talat – dinosaurier som var veganer? Dinosaurier var ju blodtörstiga bestar som slet sina bytesdjur i stycken och glupskt svalde köttbitarna. Det är ­åtminstone den mest populära bilden som kablas ut om dessa djur.
Men trots att vi kanske genast kommer att tänka på de skräckinjagande, bipedala rovdjuren som ­Tyrannosaurus rex och Velociraptor så var faktiskt den stora merparten dinosaurier just beskedliga (om än ibland gigantiska) växtätare, precis som i moderna däggdjurssamhällen.
Det finns mängder av såväl direkta som indirekta bevis i det fossila arkivet för att många dinosaurier föredrog en vegetabilisk råkost. Inom den stora dinosaurieordningen Ornitischia, eller de fågelhöftade dinosaurierna, så var i stort sett samtliga spelare växtätare. Alla fysiologiska karaktärsdrag tyder på det. Skallens morfologi med dess garnityr är snarlika den hos moderna växtätande däggdjur. De kunde förmodligen tugga och mala ner sin föda med kindtänderna och maten hölls på plats, liksom hos oss själva, med hjälp av kinder och muskler. Bara tuggandet i sig är intressant eftersom de flesta ryggradsdjur inte behärskar denna ädla konst.
Den stora magen och tarmsystemet hos de fågel­höftade dinosaurierna indikerar också en anpassning för ett växtätande liv. En stor magvolym underlättar bland annat utvinningen av näringsämnen från växter. Förutom dessa fysiologiska indicier så finns det exempel på dinosauriefynd där bevarat maginnehåll bestående av kvistar, frön, blad och bark talar sitt tydliga språk.

Vad man däremot inte visste var att vissa dinosaurier åt gräs. En enkel förklaring till att denna föda inte ansågs ha ingått i dinomenyn var att gräs inte fanns samtidigt som dinosaurierna. Gräset dök upp senare i jordens historia, efter det stora massutdöendet i slutet av kritperioden vilket tog kål på dinosaurierna. Eller, var det verkligen så?
Något av det mest rafflande med grundforskning är att vissa studier ger svar av högst oväntade slag. Det skulle inte minst min före detta studiepolare och numera Seattlebon, Caroline Strömberg få erfara. Tillsammans med ett indiskt forskarlag analyserade hon för några år sedan koproliter, eller förstenad avföring, som associerats med titanosaurider – långhalsade jättedinos som dundrade fram över markerna i slutet av kritperioden. Och vad de fann skulle visa sig vara smått omvälvande.
Eftersom koproliter kan berätta om såväl utdöda organismers diet som deras matsmältningssystem så var det självklart att, så att säga, dissekera avföringen. Emedan den är i sedan länge förstenad form är detta arbete inte det minsta frånstötande och garanterat fritt från odörer. Å andra sidan krävs lite hårdare tag för att få isär ”skiten”.
Ett sätt är att såga upp stenen och studera tunna skivor (så kallade tunnslip) av de förstenade bajshögarna i mikroskop. Ett annat sätt är att lösa upp materialet i någon syra och studera de partiklar som blir kvar efter en sådan behandling. Det var i sådana provrester man fann något mycket överraskande; mikroskopiska kiselpartiklar eller kristaller som kallas fytoliter.
Fytoliter är en viktig komponent i gräs. De bildas genom att växterna tar upp kisel ur marken vilket sedan växer till kristaller i eller utanför ­växtcellerna. Eftersom kiseldioxid är motståndskraftigt mot nedbrytning så fossiliseras kristallerna betydligt lättare än andra och mjukare delar av växten.
Eftersom fytoliterna dessutom är formmässigt olika och specifika för olika gräsarter kan de likt mikroskopiska verktyg även användas för att rekonstruera sammansättningen i urtida växtsamhällen och ge upplysningar om forntida klimat. Som grädde på moset kan man ju även få en inblick i vilka urtidsdjur som åt vilken typ av växter.
Fytoliterna som hittades i titanosauridernas avträde förekom både i relativt stora mängder och i hög mångformighet. Och de hade riktigt intressanta historier att berätta. Dels kunde man för första gången visa att vissa dinosaurier betade gräs. Bara i sig själv var detta något av en sensation. Det ­säger förvisso inte att titanosauriderna enbart åt gräs. De var förmodligen inte särskilt sparsmakade och käkade säkert en varierad råkostsallad av det som fanns framför ögonen.

Mats E. ­Eriksson är professor i paleontologi vid Institutionen för geo- och ekosystemvetenskaper vid Lunds univer­sitet. Han forskar främst på mikroskopiska fossil och försöker bland annat rekonstruera flera hundra miljoner år gamla ekosystem­. 

Mats E. ­Eriksson är professor i paleontologi vid Institutionen för geo- och ekosystemvetenskaper vid Lunds univer­sitet. Han forskar främst på mikroskopiska fossil och försöker bland annat rekonstruera flera hundra miljoner år gamla ekosystem­. 

Fyndet gjorde att man fick börja revidera uppfattningen om titanosauridernas historia och kosthållning. Men vad som kanske var ännu mer anmärkningsvärt var att gräsets ursprung fördes tillbaka med mer än tio miljoner år. Denna sorts växtlighet fanns alltså redan i mesozoikum och är äldre än 66 miljoner år. Tidigare hade man trott att gräs inte uppkom förrän betydligt senare i jordens historia.
Därmed inte sagt att de stora grässtäpperna fanns vid den här tiden. De kom att bli en dominerande inslag på jorden först under epoken miocen för omkring 23 till 5 miljoner år sedan.
Det är ju tur att matsmältningssystemet hos de gigantiska veganska ödlorna inte mäktade med att smälta ner fytoliterna för då hade deras ­avföring kanske bara varit ”stenhögar” utan ett skit att ­förmedla till eftervärlden. 

Material från
Allt om Vetenskap nr 10 - 2015

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter