Den tasmanska djävulen är en enstöring - förutom till middagen

Den tasmanska djävulen, eller pungdjävulen som den också heter, är trots sin ringa storlek känd för sitt humör och för de ilskna läten den ger ifrån sig. Myten säger att den äter såväl människor som större bytesdjur – men i själva verket är den bekväm av sig och äter hellre as än jagar.

En tasmansk djävul kan både springa relativt snabbt, simma längre sträckor och klättra i träd.

En tasmansk djävul kan både springa relativt snabbt, simma längre sträckor och klättra i träd.

I dag finns den tasmanska djävulen endast i Tasmanien. Man hittar den både i skogsområden och vid strandkanter, dock inte på höga höjder. Och man ska ha tur om man råkar på en vild tasmansk djävul. På grund av en cancersjukdom, DFTD (devil facial tumour disease), minskar antalet djur snabbt. Cancersjukdomen, som dessutom är smittsam och ger tumörer i djurets ansikte, dödar ett smittat djur inom några månader. Sjukdomen upptäcktes så sent som 1996 och experter tror att beståndet av den tasmanska djävulen minskat med upp till 50 procent.

Smittan kan vara dödsstöten mot det redan tidigare hotade djuret, men evolutionen gör sitt för djurets överlevnad. Pungdjävulens beteende har nämligen förändrats, till exempel blir många honor könsmogna redan vid ett års ålder istället för vid två. Det föds också fler honor än hanar. Den tasmanska djävulen är listad som starkt hotad och experterna har beräknat att det endast finns omkring 15 000 individer kvar i naturen.

Enstöring

Idag är den tasmanska djävulen världens största köttätande pungdjur.

Pungdjävulen är en bitglad varelse som ger ifrån sig ilskna läten. Båda namnen – pungdjävul och tasmansk djävul – antyder hur djuret har uppfattats genom tiderna.

Pungdjävulen är en bitglad varelse som ger ifrån sig ilskna läten. Båda namnen – pungdjävul och tasmansk djävul – antyder hur djuret har uppfattats genom tiderna.

Djuret är kraftigt och muskulöst, med svart päls och ofta med vita markeringar på bröstet. Svansen är ungefär hälften så lång som kroppen och djuret lagrar fett i svansen, som används för att balansera rörelser och för att kommunicera med andra djur.

Den tasmanska djävulen har, vilket är ovanligt för ett pungdjur, framben som är något längre än bakbenen. Den har fem tår på frambenen av vilka fyra pekar framåt och den femte pekar åt sidan vilket gör att djuret lättare kan hålla i sin mat. På bakbenen har den fyra tår och den kan inte dra in klorna. Trots sin runda och stabila kroppsform kan den tasmanska djävulen springa i en hastighet av 13 kilometer i timmen.

Djuret utsöndrar en obehagligt frän och stark lukt när den känner sig trängd, och utstöter även ilskna och höga skrikande ljud.

Pungdjuret uträttar sina behov på en för ändamålet särskild plats, som alla individer i området använder. En sådan plats kallas­ faktiskt för en djävuls­ latrin.

Matvrak

Trots att den tasmanska djävulen är en enstöring kan den ibland ropa till sig släktingar när den funnit ett kadaver. Om maten räcker till att dela med sig av, vill säga. Upp till tolv individer kan äta på ett kadaver samtidigt, även om ett mindre antal är vanligare. Ljudet den tasmanska djävulen utstöter under måltiden beror på måltidens storlek. Lätena från de ätande pungdjuren kan höras flera kilometer bort.

Det största köttätande pungdjuret har pungen vänd bakåt, vilket gör det svårt för mamman att kolla sina ungar när de väl krupit in.

Det största köttätande pungdjuret har pungen vänd bakåt, vilket gör det svårt för mamman att kolla sina ungar när de väl krupit in.

Kommer oinbjudna individer och försöker smörja kråset, jagas de bort under ilskna skrik och blir ofta bitna i bakdelen. Det är inte en rangordningsfråga utan helt enkelt att pungdjuret vill kunna äta sig mätt.

I genomsnitt äter en tasmansk djävul omkring 15 procent av sin egen kroppsvikt per dag. Men dyker det upp ett smaskigt kadaver kan pungdjuret äta upp till 40 procent av sin kroppsvikt på en halvtimme. Och den lämnar inga spår efter sig – pungdjävulen tuggar i sig allt, såväl inälvor, päls som ben slinker ned.

Den tasmanska djävulen, som storleksmässigt är som en mindre hund, har den kraftigaste bitkraftskvoten, alltså bitkraft i förhållande till sin storlek, bland världens alla däggdjur – 553 N. Djuret kan öppna käkarna mellan 75 och 80 grader.

Parning

Den tasmanska djävulen är inte ett monogamt djur. Hanarna slåss om honorna som ofta väljer den större hanen. Parning kan pågå upp till fem dygn och hanen vaktar sin hona noga efter avslutad parning, så hon inte parar­ sig med någon annan.

Middagssällskap är välkommet och inga rester lämnas kvar. En tasmansk djävul kan smaska i sig 40 procent av sin egen kroppsvikt utan problem.

Middagssällskap är välkommet och inga rester lämnas kvar. En tasmansk djävul kan smaska i sig 40 procent av sin egen kroppsvikt utan problem.

Honan föder mellan 20 och 30 ungar som sedan kryper mot pungen­, som har öppningen bakåt. Trots det stora antal ungar som föds, har honan­ bara fyra spenar i pungen så det är bara fyra ungar som diar. När ungen sugit sig fast på spenen, sväller spenen och håller på sätt ungen på plats i pungen även när honan rör sig. Efter cirka tre månader öppnar ungarna ögonen och lämnar pungen och väger då cirka 200 gram.

Man räknar med att omkring 40 procent av ungarna når vuxen ålder.

Fakta: 
Tasmansk djävul
De enda lagligt exporterade tasmanska djävlar man kan se utanför Australien, är fyra individer som den tasmanska regeringen skickade till Danmark i oktober 2005, för att fira kronprins Frederiks och hans tasmanienfödda hustru Marys förstfödde.

De enda lagligt exporterade tasmanska djävlar man kan se utanför Australien, är fyra individer som den tasmanska regeringen skickade till Danmark i oktober 2005, för att fira kronprins Frederiks och hans tasmanienfödda hustru Marys förstfödde.

Latinskt namn: Sarcophilus harrisii
Längd: hane – 65 centimeter och svans 25 centimeter; hona – 57 centimeter och svans 24 centimeter
Vikt: upp till tolv kilo
Höjd: 30 centimeter
Livslängd: I sällsynta fall kan pungdjuret bli fem år i det vilda

Material från
Allt om Vetenskap nr 4 - 2012

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter