Då öknen blomstrade

Nätverk av forntida floder upptäckt i Sahara

De torra öknarna i västra Sahara har en gång grönskat och blomstrat. Det har forskarna länge misstänkt, men nu finns det för första gången konkreta bevis. Radarbilder med hög upplösning avslöjar spår av ett vidsträckt nätverk av forntida floder och flöden. Systemet mynnade ut i Atlanten, där sediment från bottnen ger ytterligare belägg för att det en gång för inte så länge sedan blomstrade i den nuvarande öknen.

Senegalfloden utgör gränsen mellan Mauretanien och Senegal. Den är det enda större vattendrag som nu finns i ökenlandet Mauretanien. Bild: IBL

Senegalfloden utgör gränsen mellan Mauretanien och Senegal. Den är det enda större vattendrag som nu finns i ökenlandet Mauretanien. Bild: IBL

Det är varmt och mycket torrt i Mauretanien. Öknen breder ut sig och i mars och april blåser sandmättade, heta vindar. Då flyttar sig dynerna svepande i de västra delarna av Sahara och bildar nya formationer i det ödsliga landskapet under en brännande sol. Luften står dallrande. Tillgången på färskvatten är mycket begränsad och det enda någorlunda pålitliga vattendraget i området är Senegalfloden långt söderut. Under gynnsamma omständigheter kan den svämma över sina breddar och vattna den torra jorden även i Mauretanien.
Bortsett från det finns det en och annan oas och torra savanner, men mest öken. Och öknen fortsätter att breda ut sig.
Men så här har det inte alltid varit. För kanske bara 5 000 år sedan blomstrade stora delar av det som nu är öken.
Gröna träd vajade i vinden, gräs sköt upp ur marken och växter gav näring åt både människor och djur i ett ganska trivsamt klimat. Att det var så har forskarna haft någorlunda goda belägg för åtminstone sedan 2003, då man lyckades kartlägga Cap Timiris Canyon, en 2,5 kilometer bred och upp till en kilometer djup dalgång som sträcker sig från Mauretaniens kusttrakt och ut i Atlanten till ett djup på hela tre kilometer under ytan.
Då en sådan så kallad kanjon – efter ­engelskans canyon och spanskans cañón, med betydelsen ’­ravin’ eller ”rör” – bildas av ett strömmande ­vattendrag har man misstänkt att undervattensdalgången Cap Timiris varit sammankopplad med ett forntida mycket kraftfullt flodsystem.
Och nu har forskarna till sist lyckats få bekräftat att så verkligen var fallet.

En oväntad upptäckt
När Cap Timiris Canyon påträffades var alla inblandade till en början mycket förvånade.
Dalgångar eller undervattenskanaler av detta slag finns i områden kring stora floders mynningar, till exempel Amazonas, Mississippi och Indus. Ingen hade förväntat sig att hitta något sådant vid kusten till ett ökenland som Mauretanien.
Men det var just i och med detta som man kom det urtida flodsystemet på spåren.
Under 2015 har forskaren Charlotte Skonieczny och hennes kollegor vid det franska havsforskningsinstitutet Ifremer tagit radar till hjälp för att penetrera öknens sand och på så sätt fått bilder som avslöjar ett gammalt flodsystem, över 52 mil långt. Det passar perfekt till undervattensdalgången vid kustlinjen, och sediment från havsbottnen ger ytterligare belägg för att det en gång fanns grönskande mark kring en flod med många biflöden.

Radarbilder avslöjar ett forntida flodsystem som troligen gjorde västra Sahara till ett bördigt område.

Radarbilder avslöjar ett forntida flodsystem som troligen gjorde västra Sahara till ett bördigt område.

Del av mytomspunnen flod
För att ta radarbilderna använde man sig av olika satelliter med radarinstrument ombord. Resultatet är ett stort antal radarbilder som sammanställs till en enda med extremt hög upplösning. Tidigare har tekniken bland annat använts för att se ned genom istäcken och regnskog.
Det som framträdde på bilden var ett nätverk av floder och biflöden vilket visade sig ha ringlat genom vad som nu är öken västerut mot kusten, fört med sig väldiga mängder vatten och därigenom fått marken att grönska och landskapet att leva. Vattenvägarna kan ha varit en del av den så kallade Tamanrassetfloden, som forskarna tror en gång för länge sedan beredde sin väg genom de västra delarna av Sahara, från källorna långt uppe i Atlasbergen och Ahaggarhögländerna med det nästan 3 000 meter höga berget Tahat i vad som idag är Algeriet. Flodsystemet var sannolikt fyllt med vatten och omgivet av livgivande grönska under upprepade fuktigare perioder de senaste 245 000 åren – senast kanske bara för 5 000 år sedan. Då var Egypten på gång att utvecklas till en stormakt, skriftspråket uppfanns och i Mesopotamien blomstrade städer som Uruk och Ur. Och kanske fanns det också en eller flera bortglömda kulturer på gång upp längs Tamanrassetfloden. Men någon typ av klimatförändring satte i så fall stopp för detta.

Organiskt material från inlandet


Floden gav inte bara liv åt regionen genom att skapa goda förutsättningar för både växter, djur och människor. Den förde även med sig sediment, mineraler och näringsämnen som är livsviktiga för marina organismer i havet och enligt den franska studien skulle flodsystemet, om det varit intakt och levande idag, ha utgjort det tolfte största på vår jord.
Radarbilderna avslöjar också att flodsystemet med perfekt avrundade flodbankar mynnat ut i Cap Timiris Canyon, där man redan för tolv år sedan hämtade upp sediment med stora mängder av flodburna partiklar. De nu påträffade slingrande bäddarna under öknens många meter tjocka sand bekräftar alltså misstankarna och vittnar om att floden fört organiskt material från inlandet ut i havet. Vid skyfall blev floden, likt många av de idag existerande, våldsamt forsande och förde med sig stora mängder sediment. Maringeologen Russell Wynn vid National Ocea­nography Centre i Southampton deltog inte i den nu redovisade radarundersökningen, men var med och kartlade dalgången under havet. Han menar att vi idag kan se flodsystemets öde som ett varningstecken.
– Folk förstår inte alltid hur snabbt en klimatförändring kan inträffa, säger han i en kommentar till The Guardian. Här har vi ett exempel på hur ­Sahara över bara några tusen år gick från att vara vått och fuktigt till att bli torrt och ofruktbart.
De västra delarna av Sahara har en gång – eller sannolikt flera gånger under en tidsrymd på upp emot en kvarts miljon år – haft ett stort, mycket aktivt och kraftfullt flodsystem pulserande av liv. Det är svårt att föreställa sig idag när sandstormar blåser över det heta, torra landskapet. Forskarna tror att så kallade AHP:s – African humid periods – har förekommit återkommande i norra Afrika ända sedan början av pleistocen för över 2,5 miljoner år sedan. Marina sediment både i Medel­havet och Atlanten vittnar om detta, och de nya upptäckterna med radar stärker tesen. Den senaste AHP-tiden beräknas ha inträffat för mellan 11 700 och 5 000 år sedan. 

Material från
Allt om Vetenskap nr 2 - 2016

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter