VETENSKAPENS GIGANTER

CARL WIHELM SCHEELE

- EN MAN MED SMAK FÖR FARLIGA ÄMNEN

Han hade inget avancerat laboratorium, utan gjorde sina observationer med enkla hjälpmedel. Tack vare stor fallenhet för experiment upptäckte han syre, klor och flera andra grundämnen. Ändå är Carl Wilhelm Scheele en doldis i vetenskapsvärlden. Men vem vet vad som kunde ha blivit om han inte hade haft en fatal ovana?

SEM-bild av fosfor­tändsticka. Scheele skapade en metod för storskalig tillverkning av fosfor, vilken senare bidrog till den svenska tändsticksindustrins framväxt.

SEM-bild av fosfor­tändsticka. Scheele skapade en metod för storskalig tillverkning av fosfor, vilken senare bidrog till den svenska tändsticksindustrins framväxt.

I alla tider har alkemister varit besatta av tanken på att hitta en metod att skapa guld. Så även den tyske köpmannen och hobby­alkemisten Henning Brand, som inte verkar ha skytt några medel i denna jakt. Ett innovativt försök ägde rum 1669, då Brand lagrade 50 hinkar med mänsklig urin i källaren under lång tid. Därefter lät han resterna genomgå diverse processer. Resultatet blev inte guld, men däremot en glödande substans vars egenskaper väckte stort intresse.

Brand hade upptäckt fosfor, ett ämne med stor potential som dock visade sig vara svårt att framställa. Ett tag var kilopriset till och med dyrare än för guld och man använde sig av soldater för att samla in den nödvändiga råvaran. Det blev en svensk som kom på en metod att tillverka fosfor i stor skala utan urin – apotekaren Carl Wilhelm Scheele. Tack vare denna kunskap blev Sverige en ledande tillverkare av tändstickor under många år.

Carl Wilhelm Sceele blev endast 43 år gammal. En troligen bidragande orsak till hans död var kvicksilver­förgiftning. Mycket tyder på att Scheele utsatt sig själv för (bland annat) stora doser kvicksilver och han hade tydliga symtom på förgiftning.

Carl Wilhelm Sceele blev endast 43 år gammal. En troligen bidragande orsak till hans död var kvicksilver­förgiftning. Mycket tyder på att Scheele utsatt sig själv för (bland annat) stora doser kvicksilver och han hade tydliga symtom på förgiftning.

Apotekare

Carl Wilhelm Scheele föddes 1742 i Stralsund i Pommern, som då var under svenskt styre. 15 år gammal blev han lärling på apoteket Enhörningen i Göteborg. Under sina lärlingsår skaffade han en djup kunskap i kemi genom­ självstudier och experiment. Därefter följde några års arbete på apotek i Malmö och Stockholm, samt i Uppsala 1770-1775.

I Uppsala blev han bekant med kemisterna Johan Gottlieb Gahn och Torbern Bergman. Inte minst med den senare hade Scheele fruktbara samarbeten, där Bergman kanske stod mer för det teoretiska och organiserade och Scheele för det analytiska. 1775 flyttade Scheele till Köping, där han övertog ett apotek som han drev fram till sin död. Samma år blev han invald i Vetenskapsakademien.

Under åren i Uppsala sysslade Scheele mycket med mineralanalyser. Sitt genombrott fick han med arbetet ”Om brunsten eller magnesia, och dess egenskaper” 1774. Där menade han att mineralet brunsten var oxiden av en okänd metall. Denna metall lyckades Gahn avskilja, tack vare att han hade en bättre ugn än Scheele, och den fick senare namnet mangan.

I samma veva hade Scheele observerat att en dittills okänd gas bildats då han behandlade brunsten med saltsyra. Gasen var gröngul och visade sig ha många viktiga egenskaper – klor, med andra ord. Scheele använde klor i många experiment och upptäckte dess möjligheter som blekmedel. Han blev först med att avskilja en mängd olika naturliga syror som citronsyra, vinsyra och mjölksyra. Han gav även ett bidrag till fotokemins utveckling genom sina studier av papper med silverklorid som utsattes för ljus.

Ett annat grundämne Scheele upptäckte var barium i form av bariumoxid (själva ämnet kunde inte isoleras förrän 1808, efter att elektrolysen uppfunnits). Ytterligare ett var molybden och Scheele upptäckte även fluor- och wolframföreningar, även om han inte lyckades isolera grundämnena själv.

Molybden, ett av de grundämnen­ som Scheele ­upptäckte.

Molybden, ett av de grundämnen­ som Scheele ­upptäckte.

”Eldsluft” och ”skämd luft”
Mest känd är Scheele dock för sin upptäckt av syre. Detta skedde redan­ 1772, men han publicerade inte sina rön förrän fem år senare i boken ”Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer”. Då hade den engelske prästen och vetenskapsmannen Joseph Priestly­ hunnit göra samma upptäckt, oberoende av Scheele, men publicerat den direkt 1774. Därför brukar Priestly formellt räknas som syrets upptäckare. På liknande sätt brukar den engelske kemisten Humphry Davy ibland få äran för att ha upptäckt klor som grundämne, något han gjorde först 36 år efter Scheele.

Scheeles tolkning av sina experiment var att det i luft fanns både ”elds­luft” (syre) och ”skämd luft” (kväve). Såväl han som Priestly relaterade sina rön till den då förhärskande flogiston-teorin. Denna teori menade att alla brännbara ämnen innehöll ett ämne som kallades flogiston. När allt flogiston var slut, slutade ämnet brinna. Till exempel var papper rikt på flogiston, medan askan efter ett uppbränt papper saknade flogiston. Även korrosion ansågs vara

Joseph Priestley och Scheele upptäckte syre oberoende av varandra. Sceele var något före med upptäckten, men Priestley publicerade sina resultat ett par år innan Scheele.

Joseph Priestley och Scheele upptäckte syre oberoende av varandra. Sceele var något före med upptäckten, men Priestley publicerade sina resultat ett par år innan Scheele.

en form av förbränning. Syre bedömdes sakna flogiston och koldioxid vara mättat på flogiston, vilket skulle förklara varför saker brann bra i syre men inte i koldioxid. Efter att syret hade upptäckts dröjde det dock inte länge förrän flogiston-teorin fick förpassas till historien.

Scheele utvecklade en enastående analytisk förmåga, trots de primitiva förhållanden han arbetade under. Han begagnade sig av det som fanns på apoteket, kombinerat med egna konstruktioner och uppfinningar. Lägg därtill att den ugn han använde, som nämnts ovan, egentligen inte hade tillräcklig temperaturkapacitet.

Smakade

Carl Wilhelm Scheele dog i Köping 1786, endast 43 år gammal. Kvar lämnade han kryptiska laborationsanteckningar om uppskattningsvis 15 000 experiment. Kanske hade han fått leva längre och göra ännu fler viktiga upptäckter om han inte hade arbetat så mycket med farliga ämnen som kvicksilver, cyanid och arsenik. Han lär nämligen ha haft en i sammanhanget mindre lämplig vana – att smaka på de ämnen han experimenterade med ...

Material från
Allt om Vetenskap nr 3 2010

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter