Det periodiska systemet

Det periodiska systemet utvecklades av den ryske kemisten Dmitrij Mendelejev 1869. På den tiden kände man bara till 63 grundämnen.

Mendelejev upptäckte att vart sjunde grundämne hade gemensamma egenskaper när han ställde upp dem efter deras vikt.

På baksidan av ett kuvert ställde han upp grundämnena i 18 så kallade grupper – de lodräta kolumnerna – efter likheter i ämnenas kemiska egenskaper.

Vågrätt ställdes grundämnena upp i sju så kallade perioder som anger hur många skal med elektroner som ämnenas atomkärnor har runt sig.

Den ryske kemisten lämnade hål i sitt periodiska system för grundämnen som ännu inte hade upptäckts.

Efter hand som nya grundämnen upptäcktes och passades in i hålen i Mendelejevs tabell blev det periodiska systemet allmänt erkänt.

Det var först 1913, då Niels Bohr presenterade sin atomteori, som man fick en teoretisk förklaring på grundämnenas egenskaper.

Bohrs teori handlar om att en atom är uppbyggd av en kärna med protoner och ett antal neutroner.

Antalet protoner och neutroner avgör vikten. Grundämnena har stigande atomnummer. Atomnumret avspeglar antalet protoner i kärnan.

Det lättaste grundämnet i det periodiska systemet är väte som har en proton i kärnan och därför har atomnummer 1. Det naturliga grundämne som har flest protoner är plutonium och det har atomnummer 94.

Plutonium lades till i det periodiska systemet tillsammans med neptunium (nummer 93) 1940 då forskare på University of California, Berkeley bildade ämnena genom att bombardera uran med neutroner och kärnor av tungt väte.

Först flera år senare hittades naturliga förekomster av de två grundämnena i mycket små mängder.

De lodräta kolumnerna i det periodiska systemet är indelade i grupper. Grupperna är grundämnen med samma kemiska egenskaper; alla grundämnen i grupp 18 är exempelvis ädelgaser. Det periodiska systemet har totalt 18 numrerade grupper.

De horisontella raderna i systemet är perioderna. De sju perioderna visar hur många skal med elektroner grundämnena har runt sig.

De flesta namnen på grundämnen i det periodiska systemet har en speciell betydelse. En del har namngivits efter berömda forskare som exempelvis einsteinium, som upptäcktes i samband med sprängningen av den första atombomben.

Andra har fått sina namn efter de platser där de har upptäckts, som exempelvis germanium som upptäcktes i Tyskland.

Det finns också grundämnen som har namngivits efter mytologin, som exempelvis torium efter åskguden Tor, eller särskilda egenskaper, som exempelvis det illaluktande ämnet brom, som kommer från det grekiska ordet bromos – ”stank”.

Det periodiska systemet har gjort det möjligt att organisera grundämnena på ett sätt som gör det lättöverskådligt att se hur olika ämnen reagerar med varandra. Exempelvis är natrium mycket explosivt och klor mycket giftigt, men när de två grundämnena tillsammans bildar natriumklorid blir de till en gynnsam kemisk förbindelse – vanligt koksalt.

Den kunskapen om grundämnenas interaktion har haft en enorm betydelse för utvecklingen av många teknologier, nya material, läkemedel och livsmedelsproduktion.

Många av de högteknologiska produkter som har blivit en del av vår vardag utnyttjar särskilda egenskaper hos vissa grundämnen – från plattskärmar och solceller (indium och gallium) till smartphones (tantal) och bränsleceller (platina).

Det viktigaste grundämnet i all modern elektronik är kisel. Kisel är en så kallad halvledare, vilket betyder att den har en elektrisk ledningsförmåga någonstans mellan metall (som koppar) och en isolator (som glas). Halvledare har lagt grunden för bland annat transistorer, solceller, lysdioder samt digitala och analoga integrerade kretsar i datorer och telefoner.

Många av de grundämnen som används i elektronik är så sällsynta att de inte kan hänga med i den ökande produktionen i framtiden.

Det kan kanske en artificiell produktion av grundämnen i det periodiska systemet (från nummer 94 och framåt) råda bot på.

Tunga grundämnen används i allt från brandlarm (americium) till kärnvapen (plutonium), men de artificiellt tillverkade supertunga grundämnena sönderfaller på en bråkdel av en sekund och kan därför ännu inte användas i praktiken.

När man lyckas göra supertunga grundämnen tillräckligt stabila för att de ska kunna användas i nya material vet man inte. Det första steget på vägen är att skapa nya grundämnen med ett hittills aldrig skådat högt atomnummer.