Är du en paleofilatelist?

Om jag ska vara helt uppriktig så finner jag frimärken, eller rättare sagt samlandet av dem, ungefär lika intressant som att betrakta färg torka. (Om nu någon tar illa upp så vill jag tillägga att jag inte har något som helst emot frimärken som företeelse och dessutom är jag mäkta fascinerad över gravyrhantverket.) Barndomens trevande filateli är med andra ord i det närmaste ett svunnet minne och de minnesfragment som finns kvar skänker inte särskilt mycket glädje. Jag inser samtidigt – motvilligt förstås – att det finns många därute som har precis samma ljumma förhållande till fossil. Kort sagt, smaken är som bekant som baken!

En skalförsedd bläckfisk från 2011.

En skalförsedd bläckfisk från 2011.

Detta innebär hur som helst att när posten annonserar ankomsten av nya frimärken så är inte jag den som hänger på låset hos närmsta försäljningsställe för att få köpa de nya alstren. Snarare går dessa nyheter mig fullständigt förbi. Men icke så den 14 januari 2016. Då släpptes nämligen en ny serie frimärken med fossil som motiv. Anledningen var att Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, eller närmare bestämt den byggnad som går under namnet Naturens Palats, firar 100 år. Detta uppmärksammas med diverse jippon under året och, som sagt, fem frimärken som bland annat sätter strålkastaren på forskningen som bedrivs vid Sveriges största museum.

Dessa frimärken innefattar inte bara fossil utan även ett par moderna organismer, som exempelvis fostret av en kvagga (Equus quagga quagga); ett ­zebraminnande djur som dog ut så sent som i ­slutet av 1800-talet. Kvaggan i fråga fördes till Sverige från Sydafrika 1775 av Anders Sparrman, en av Linnés lärjungar. Ett annat frimärke visar dykar­skalbaggen Hydroporus figuratus som beskrevs av entomologen Leonard Gyllenhaal 1826, och där sirliga kiselalger agerar bakgrund.

Sveriges nya frimärken, en våt dröm för alla paleo­filatelister? Motiven är graverade av Lars Sjööblom och Piotr Naszarkowski, efter originalverk av Eva Wilsson.

Sveriges nya frimärken, en våt dröm för alla paleo­filatelister? Motiven är graverade av Lars Sjööblom och Piotr Naszarkowski, efter originalverk av Eva Wilsson.

Men nu fokuserar vi på fossilen, vilka återfinns på de resterande tre frimärkena. Ett av dessa visar en imponerande mammut med dna-strängar i bakgrunden. Forskare från riksmuseet var först i världen med att kartlägga den ullhåriga mammutens hela arvsmassa utifrån material från Sibirien.

Eftersom ingen fossil frimärkssamling kan vara riktigt komplett utan ett dinosauriemotiv visar ett frimärke en Maiasaura som håller på att kläckas ur sitt ägg. Dessa växtätare är kända från Montana i USA där de levde för omkring 75 miljoner år sedan och släktesnamnet betyder ”god moder-ödla” eftersom fossilfynd tyder på att de uppvisade socialt flockbeteende och tog väl hand om sina ungar. I bakgrunden ser man en nutida kungsbräken, Osmunda regalis, en ormbunksväxt som närmast är att betrakta som ett levande fossil­. Dess kromosomer­ och utseende har visat sig vara mycket snarlika de hos anfäderna från meso­zoikum.

Professor i paleontologi vid ­ Geologiska institutionen,  Lunds univer­sitet. Han forskar främst på mikroskopiska fossil och försöker bland annat rekonstruera flera hundra  miljoner år gamla ekosystem­. 

Professor i paleontologi vid ­ Geologiska institutionen, Lunds univer­sitet. Han forskar främst på mikroskopiska fossil och försöker bland annat rekonstruera flera hundra miljoner år gamla ekosystem­. 

Juvelen i frimärkskronan är enligt mig en rekonstruktion av blomman Silvianthemum seucicum som med sina 80 miljoner år på nacken är en riktig raritet som hittades i kritsediment i Skåne. Det mikroskopiska fossilet har bevarats in i minsta detalj genom inkolning av skogsbränder och beskrevs 1990 av Else Marie Friis, en paleobotaniker vid museet. Om du tycker att dess namn har en rojalistisk klang så beror det på att den ­döptes efter drottning Silvia och därför går den även ­under smeknamnet ”drottningblomman”.

Faktum är att ur ett internationellt perspektiv så är fossila organismer inte helt ovanligt som frimärksmotiv. Många länder har genom åren stoltserat med inhemska och sedan länge utdöda celebriteter och dinosaurier tycks, föga förvånande, stå högst i kurs. Inte ens i Sverige är det första gången det händer. 1992 släpptes en fin serie om fyra frimärken med förhistoriska djur. Här kunde man se sådana urtidskändisar som Thoracosaurus – även känd som ”Limhamnskrokodilen” (eftersom rester av denna bland annat hittats i Limhamns kalkbrott utanför Malmö) – den växtätande dino­saurien Plateosaurus, en ullhårig noshörning (­Coelodonta) och en mammut (Mammu­thus). Även mindre spektakulära och ryggradslösa urtidsdjur har porträtterats; så sent som 2011 kom två frimärken med fossila blötdjur (eller mollusker) i form av en spiralvriden, skalförsedd bläckfisk (Ophioceras) och snäckan Murchinsonia.
Även om jag som sagt inte sällar mig till filatelisternas inbitna skara så tycker jag självklart att de nya svenska fossilfrimärkena är att betrakta som god smak och ett kul inslag i vardagen.

Men varför är frimärken numera bara ­vanliga klistermärken? Jag må vara mossig men jag ­saknar den gamla goda tiden när ett ­brevskrivande kröntes av en unket besk smak i munnen efter frimärksslickandet. Alldeles oavhängigt detta konstaterar jag att ska det vara filateli så kan det åtminstone vara paleofilateli.

Material från
Allt om Vetenskap nr 10 - 2016

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter