Allt rörigare i släktträdet

nyupptäckta människoarter ställer gamla föreställningar på ända

En gång i tiden var det enkelt – den moderna människan härstammade från aplika föregångare och fossilfynd av dessa placerades in i ett prydligt släktträd. Men att vägen från apa till människa inte var spikrak blev allt tydligare ju fler fynd som gjordes

Under de senaste åren har bilden blivit ännu mer komplex. Nya fynd som hobbitarna på Flores, den mystiska denisovamänniskan och red deer-folket har skakat om ­ordentligt. Hur alla nya fynd ska tolkas är långt ifrån av­gjort – men Asien börjar träda fram som en allt viktigare scen i det evolutionära drama som gjort oss till dem vi är.

En skalle av det mystiska red deer-folket som hittats i Kina. Debatten om hur fynden ska tolkas pågår. Bild: Curnoe et al

En skalle av det mystiska red deer-folket som hittats i Kina. Debatten om hur fynden ska tolkas pågår. Bild: Curnoe et al

En gång i tiden var allt mycket enklare – i ­princip. Vår utvecklingshistoria liknade mest en stege, en resa mot högre ­intelligens där varje nyfunnet gammalt kranium eller skelett­del skulle passas in längs en ordnad följd. Hittades någon av våra fossila släktingar i den etio­piska halvöknen eller i Sydafrikas berg så gällde det att se vilken felande länk i utvecklingskedjan den kunde tänkas representera och vilken lucka i schemat den fyllde.

Riktigt så enkelt är det inte längre.

Det bästa fossil från vår släkting/föregångare Homo antecessor som hittats är en ofullständig skalle. Var antecessor ska placeras in i släktträdet är oklart, och vissa vill inte ens se den som en egen art.

Det bästa fossil från vår släkting/föregångare Homo antecessor som hittats är en ofullständig skalle. Var antecessor ska placeras in i släktträdet är oklart, och vissa vill inte ens se den som en egen art.

Det som förr liknade en stege eller ett träd med prydliga grenar ser numera ut som en vildvuxen buske, där grenar går i kors med varandra och där en av de många kvistarna till slut blir Homo ­sapiens, du och jag. Men vägen dit är varken rak eller tydlig. Om man försöker rita en bild av den här busken så kommer den att ha flera stora hål. Det är områden där vi saknar kunskap. Och på andra håll börjar busken mer likna ett skatbo. Kvistarna trasslar ihop sig på ett förvirrande sätt.

Forskningen om människans evolution lever i en spännande brytningstid. Framför allt har antropologerna som arbetar med de här frågorna börjat förstå att många olika arter av människor har levt samtidigt. Och de har också bytt gener med varandra, på det enda sätt som däggdjur kan utbyta gener, nämligen genom sexuell fortplantning. Någon har beskrivit den här forntiden som världen i Sagan om ringen, där dvärgar, alver, ­orcher och hobbitar trängs om utrymmet tillsammans med människorna.

Riktigt så dramatiskt som i Tolkiens sagor gick det kanske inte till, men släktet Homo har varit betydligt mer artrikt än idag, då vi står här som den enda familjemedlemmen som finns kvar på jorden.

Nya fynd från Asien

Det som har förändrat bilden under senare år är framför allt en våg av nya fynd från Asien, inte minst upptäckten av de utdöda ­dvärgmänniskorna på den indonesiska ön Flores som gjordes 2004. Plötsligt dök en helt ny typ av människa upp, en art som inte motsvarade något man förväntat sig att hitta. Det gjorde inte minst att ­beredskapen att ompröva etablerade sanningar inom det här forskningsområdet växte. Vad som helst kan ­uppenbarligen hända.

De första lämningarna av Homo erectus hittades på Java 1891. Den nederländske paleoantropologen Eugène Dubois fascinerades av Darwins Om arternas uppkomst och gav sig ut för att leta efter människans föregångare. Efter fem års sökande lyckades han, och därmed fanns det första beviset för att även människan omfattades av evolutionen.

De första lämningarna av Homo erectus hittades på Java 1891. Den nederländske paleoantropologen Eugène Dubois fascinerades av Darwins Om arternas uppkomst och gav sig ut för att leta efter människans föregångare. Efter fem års sökande lyckades han, och därmed fanns det första beviset för att även människan omfattades av evolutionen.

Floresmänniskorna levde på sin ö i över 600 000 år enligt de senaste rönen, men ingen vet varifrån de kom (se Allt om Vetenskap nr 8, 2016). Kanske var de en dvärgvariant av den gamla Homo erectus, vår föregångare som vi vet redan fanns i Indonesien sedan lång tid, kanske ända fram till för cirka 30 000 år sedan. Eller också tillhör de så kallade hobbitarna på Flores en tidigare okänd grupp förhistoriska människor – och i så fall är det helt sensationellt. Då behöver vi helt skriva om vår tidiga historia.

Den moderna förhärskande bilden av hur vi som kallar oss Homo sapiens har erövrat jorden ser ut ungefär så här:

Vår art utvecklades i Afrika, förmodligen i de östra och södra delarna av den stora ­kontinenten för lite mindre än 200 000 år sedan. För cirka 60 000 år sedan började spridningen österut, förmodligen via den Arabiska halvön, mot Asien. Det tog inte mer än 10 000 år för de första representanterna av Homo sapiens att nå ända till Australien. I norra Kina finns lämningar som är 40 000 år gamla och de äldsta fynden i Europa är cirka 45 000 år. Lite senare korsade de första asiaterna Berings sund och började befolka Amerika.

Det här scenariot, som går under namnet Out of Africa, går att utläsa i vårt gemensamma genetiska arv. En lång rad dna-analyser från de senaste 20 åren bekräftar den här bilden, även om en hel del detaljer fortfarande återstår att reda ut. Men huvuddragen är svåra att förneka.

Det kom därför som en överraskning när en grupp ledd av kinesiska forskare meddelade att de hittat en samling på 47 stycken tänder som de säger utan tvekan kommer från Homo ­sapiens, moderna människor, i en grotta i Daoxian i södra Kina. En tämligen säker datering placerar tänderna i ett åldersspann på mellan minst 80 000 och högst 120 000 år. Enligt den etablerade Out of Africa-modellen är de alltså minst 40 000 år äldre än vad de borde vara. De afrikanska utvandrarna hade helt enkelt inte hunnit till Kina då. De hade inte ens lämnat Afrika.

Grupper av utvandrare

Den traditionella dateringen av ­händelseförloppet är kanske helt fel. De första afrikanska Homo ­sapiens kanske gav sig ut på sin långa vandring betydligt tidigare än vad fossilfynd och dna-analyser hittills visat.

Eller också visar de på något helt annat. ­Några av de kinesiska forskarna vill gå så långt som att hävda att det tyder på att Homo sapiens ut­vecklades i Asien och inte i Afrika. Och att det ­närmare bestämt skedde i Kina.

Går man tillbaka till Homo-släktets föregångare blir bilden ännu mer ­diffus. Skallen på bilden tillhör en art som heter Paranthropus robustus eller Australopithecus robustus – man vet inte om den tillhörde Australopithecus-­släktet.  Bild: José Braga/­Didier Descouens

Går man tillbaka till Homo-släktets föregångare blir bilden ännu mer ­diffus. Skallen på bilden tillhör en art som heter Paranthropus robustus eller Australopithecus robustus – man vet inte om den tillhörde Australopithecus-­släktet. Bild: José Braga/­Didier Descouens

Få andra håller med, ­eftersom det går på tvärs mot all ­etablerad kunskap, inte minst de många analyser av dna som har gjorts. Våra gemensamma gener ­visar hur man kan följa ­vågorna av mänsklighetens ­utbredning från den afrikanska urkontinenten och allt längre bort.

Men det kanske skedde mer än en gång att grupper av Homo sapiens lämnade Afrika och gav sig ut i världen.

Den vanliga bilden är att en ganska begränsad grupp människor lämnade Afrika för mellan 50 000 och 70 000 år sedan, och de gav sedan upphov till resten av oss som bor utanför Afrika. Men man vet också att en tidigare expansion skedde för 90 000 – 120 000 år sedan via Sinaihalvön till de områden som idag är Israel. Det är för övrigt där, runt Karmelberget, som man gissar att de första intima mötena med neandertalare ägde rum – de möten som gett oss en del av det neandertal-dna som vi fortfarande bär på.

Den här tidiga utflykten till Mellanöstern brukar dock beskrivas som en återvändsgränd. De människor som levde där spreds inte vidare och bosättningarna försvann. Det är i alla fall vad man tror.

Men fynd av gamla stenverktyg i den arabiska öknen som gjorts under senare år, av en forskare vid namn Michael Petraglia från Oxford, visar att någon form av människor levde på den Arabiska halvön så tidigt som för 125 000 år sedan. Då var dagens sandiga och snustorra landskap en rik ­våtmark med skogar och sjöar.

Eftersom man inte hittat några rester av människor i samband med de här verktygen så vet man inte vem som gjorde dem, men Petraglia vill gärna tro att det var en tidig grupp Homo sapiens som tog sig över halvön och sedan expanderade­ vidare mot Indien – och kanske ännu längre ­österut. Det är en hypotes som saknar bevis, men den skulle kunna förklara tänderna från grottan i Daoxian och hur moderna människor kan dyka upp i södra Kina innan den stora utvandringen tog fart. Det är ju den senare utvandringen för 80 000 – 70 000 år sedan som satt de tydligaste spåren i vår arvsmassa.

Men så enkelt är det kanske inte heller.

Red Deer-folket

Vi vet att en av våra nära föregångare, Homo ­erectus, spreds sig utanför Afrika så ­tidigt som för knappt två miljoner år sedan. De har lämnat tydliga spår efter sig i Georgien, ­Indonesien och i Kina. Det är gammal vedertagen kunskap och en del i den gamla enkla bilden av stegen som lett från erectus till sapiens, och där ­neandertalarna betraktas som en lite misslyckad europeisk variant.

Hobbitarna på ön Flores, Homo floresiensis, rör visserligen till den här bilden, men de kan vara en dvärgvariant av erectus, och i så fall hänger tankegången fortfarande ihop ganska bra.
Men det har börjat dyka upp fler okända släktingar, inte minst i Kina, där de arkeologiska inventeringarna nu för tiden bedrivs allt flitigare. Ett av de omdiskuterade fynden från senare år utgörs av det så kallade red deer-folket. Kanske inte så mycket ett folk som en samling ben som grävdes fram på 1980-talet, men som inte analyserades ordentligt förrän 2012.

”Vem beställde den här?” utbrast säkert många forskare när den här skallen hittades för några år sedan. Den tillhör arten Homo floresiensis, ett helt oväntat fynd av en dvärg­människa.

”Vem beställde den här?” utbrast säkert många forskare när den här skallen hittades för några år sedan. Den tillhör arten Homo floresiensis, ett helt oväntat fynd av en dvärg­människa.

I en grotta i den sydvästliga Yunnan-provinsen hittades rester av människoskelett, mest tänder och bitar av käkben och skallfragment. De låg tillsammans med mängder av andra ben, framför allt lämningar efter en utdöd art av hjort, som fick ge namn åt folket som levde här.

Att artbestämma närbesläktade fossil efter ­deras form och storlek kan vara en grannlaga uppgift, och resultaten blir nästan alltid ifrågasatta. Men upptäckarna av hjortmänniskorna i Kina, med australienaren Darren Curnoe i spetsen, hävdar bestämt att benen inte liknar någon tidigare känd människotyp – framför allt inte Homo sapiens. De hade ett platt ansikte med bred näsa, kraftiga kindtänder och en hjärna som var lite mindre än hälften så stor som vår. Tecknen tyder på det som kallas en arkaisk människotyp, alltså någon som tillhör de arter som är äldre än vår egen.

Red deer-folket är inte Homo erectus – vilket skulle kunna passa in i de kända scenarierna. Homo erectus har ju hittats både på Java och utanför Beijing och har ett väldokumenterat utseende. Men det här är en ny bekantskap – och det mest anmärkningsvärda är åldern; benen har daterats till en ålder på drygt 11 000 år. Det är till och med yngre än hobbitarna på Flores och därmed de yngsta fynden av en arkaisk människa som gjorts.

En spillra av ett urgammalt folk?

Samma forskargrupp har också undersökt resterna av ett 10 000 år gammalt kranium från en annan grotta i den kinesiska sydliga provinsen Guangxi vilket man tidigare har bestämt som red deer. Efter en ny analys anser forskarna att den kommer från en hybrid mellan modern människa och en arkaisk art, okänt vilken.

Pekingmänniskan var en asiatisk Homo erectus. Här är den återskapad med hjälp av fotografier från de nu försvunna fynden. Bild: Cicero Moraes

Pekingmänniskan var en asiatisk Homo erectus. Här är den återskapad med hjälp av fotografier från de nu försvunna fynden. Bild: Cicero Moraes

Det tredje red deer-fyndet som Curnoes grupp presenterat är ett 14 000 år gammat lårben. Det finns inte så många gamla lårben att jämföra med, men efter långtgående analyser konstaterar forskarna att benet från Yunnan-grottan kommer från en individ som vägde cirka 50 kg och till formen mest liknar några två miljoner år gamla ben från Kenya, vilka man tillskriver afrikanska Homo erectus.

En hypotes de för fram är att en mycket tidig utvandring från Afrika av erectus nådde Kina, och att en spillra levde kvar i de tropiska skogarna i södra Kina – i över en och en halv miljon år. Och den urgamla folkstammen har sedan här och där blandats upp med moderna människor.

En del av en underkäke är det enda man hittat av arten Homo tsaichangensis. Fyndet gjordes för några år sedan på Taiwan och något allmänt erkännande som egen art har tsaichangensis inte fått – många lutar åt att det är en arkaisk Homo sapiens. Fyndet visar på en faktor som är en grund till förvirringen kring arterna inom Homo-släktet – ­forskare vill gärna att deras fynd ska vara en helt ny art och ibland namnges de lite väl hastigt.  Bild: Johnny Taichung

En del av en underkäke är det enda man hittat av arten Homo tsaichangensis. Fyndet gjordes för några år sedan på Taiwan och något allmänt erkännande som egen art har tsaichangensis inte fått – många lutar åt att det är en arkaisk Homo sapiens. Fyndet visar på en faktor som är en grund till förvirringen kring arterna inom Homo-släktet – ­forskare vill gärna att deras fynd ska vara en helt ny art och ibland namnges de lite väl hastigt. Bild: Johnny Taichung

Men det är en sak att studera och jämföra tänder och ben. Former och storlekar varierar inom en och samma art, ibland ganska kraftigt. Det är vad man skulle kunna kalla en bedömningssport – åsikterna går isär om var man drar gränsen för en ny art och vad som är en avvikande variant av en redan känd art. Men med hjälp av dna-prover kan man få säkrare besked om släktskapsbanden. Problemet är att dna har ett begränsat bäst före-datum. Särskilt i varma och fuktiga trakter som södra Kina förstörs de ömtåliga dna-kedjorna snabbt. ­Hittills har man inte hittat några genetiska rester från red deer-folket som kan undersökas.

Men Asien och särskilt Kina har fortsatt att ge överraskande fynd. Den asiatiska kontinenten vilar uppenbarligen på många hemligheter, och ingenting säger att vi skulle ha sett den sista.

Hybrider och arter

Tänder är det hårdaste vi har i kroppen, och är följaktligen det som bevaras bäst hos gamla skelett. Det betyder också att antropologerna, de som studerar människans utveckling, har skaffat sig bra verktyg för att analysera tänder. Storleken, tandkronans miniatyrlandskap av kullar och dalar, varje liten skåra är klassificerad och bedömd efter vilken art av människa som en gång har tuggat med dem.

På en plats som fått namnet Xujiayao, en grotta i norra Kina, norr om Gula floden och åtskilliga hundra mil från red deer-folkets grottor, har man under åren grävt fram en rad fynd av osäker ålder, men troligen äldre än 60 000 år. Den moderna vetenskapliga analysen av fynden har dröjt. Men en studie av tänder från grottan vilken publicerades 2015 beskriver dem som en blandning av gamla och nya drag. De liknar inte kända arkaiska eller moderna tänder, men de uppvisar några egenheter som finns hos neandertalare samtidigt som de har drag som man kan se hos betydligt äldre asiatiska fossil – sådana som brukar tillskrivas Homo erectus.

I början av 1920-talet hittade den svenske forskaren Johan Gunnar Andersson lämningar från en gammal människoart som fick namnet Pekingmänniskan. Under utgrävningarna gjordes över 200 fynd från 40 olika individer. Allt detta försvann under andra världskriget och allt som finns kvar av Pekingmänniskan är några tänder på Uppsala universitet. Bild: Uppsala universistet

I början av 1920-talet hittade den svenske forskaren Johan Gunnar Andersson lämningar från en gammal människoart som fick namnet Pekingmänniskan. Under utgrävningarna gjordes över 200 fynd från 40 olika individer. Allt detta försvann under andra världskriget och allt som finns kvar av Pekingmänniskan är några tänder på Uppsala universitet. Bild: Uppsala universistet

Vad gör man då av detta? Att påstå att tänderna kommer från en ny okänd art vore att gå långt på så lite material. Inte ens red deer-folket beskrivs som en ny art av sina upptäckare. Allt för mycket är fortfarande oklart när det gäller ­utvecklingen i Asien.

Vad man istället allt oftare talar om de senaste åren är att vi har att göra med hybrider och blandningar – kliv över artgränserna. Inte minst sedan dna-analyser av neandertalarna för några år ­sedan visade att vi har deras gener i vår ­arvsmassa. Strax därefter kom så upptäckten av denisova­människan i en grotta i Sibirien, enbart med hjälp av dna från ett lillfingerben.

Det var första gången som en medlem i män­niskofamiljen identifierats enbart med hjälp av dna. Från denisova finns bara en liten bit tå, en fingerled och några tänder. Inget annat. Vi vet alltså inte hur de såg ut – men vi vet en del om deras släktförhållanden.

Ett finger berättar

Den svenska experten på gammalt dna, Svante Pääbo vid Max Planck-institutet i Leipzig, hade tillsammans med sin forskargrupp just blivit klar med den första fullständiga analysen av neandertalarnas genuppsättning. Och hans team kunde snart konstatera att det sibiriska fingret var ­något helt annat. Denisova var klart skild från både ­neandertalare och Homo sapiens.
Fingret hade tillhört en kvinna som levde för mellan 30 000 och 50 000 år sedan, och hennes folk kom från en gren i vårt släktträd som skilde sig från vår egen för ungefär 400 000 år sedan. Det betyder att de var närmare besläktade med neandertalarna än med oss. Men det som ­kanske ­väckte störst uppmärksamhet var att de hade ­utväxlat gener med moderna människor någon gång i forntiden.

Den teori som har gällt i många år – Ut ur Afrika – innebär att en grupp H. sapiens lämnade Afrika för omkring 50 000 år ­sedan och sedan spred sig över resten av världen. De nya kinesiska fynden tyder dock på att det skedde en utvandring långt innan dess. Och kanske skedde det ännu flera gånger.

Den teori som har gällt i många år – Ut ur Afrika – innebär att en grupp H. sapiens lämnade Afrika för omkring 50 000 år ­sedan och sedan spred sig över resten av världen. De nya kinesiska fynden tyder dock på att det skedde en utvandring långt innan dess. Och kanske skedde det ännu flera gånger.

Folkgrupper som lever i dagens Papua Nya ­Guinea, australiska aboriginer och andra ­invånare i Oceanien bär på så mycket som fyra procent ­gener från denisova. Det är mer än vad neandertalarna har bidragit med, trots att de allmänt betraktas som våra allra närmaste släktingar.

Det här genetiska spridningsmönstret kan tyda på att mötet mellan denisova och de moderna människorna skedde någonstans i Sydostasien. Och med tanke på att de områdena under istiden, alltså den tid det kan handla om – 100 000 till 30 000 år sedan – bör ha varit en rik och fruktbar plats att leva på för primitiva jägare och samlare, så har en del forskare antagit hypotesen att det framför allt var i Sydostasien som denisovamänniskorna levde. Fynden från Sibirien är i så fall spåren av en marginell befolkning från den västliga randen av deras utbredningsområde.

Ett mystiskt bidrag

Denisova kanske kan ses som en släkting till ­neandertalarna som hamnade på en östlig bana, medan neandertalarna mest höll sig i Europa. Men det väcker många frågor. Vilka var denisovamänniskorna? Hur hänger de ihop med red deer-folket? Är de upphovet till dvärgfolket på Flores, eller är de möjligen identiska med Homo erectus? Hur många vågor av utvandring från Afrika har egentligen skett? Och vilka var egentligen de första moderna människorna i Asien?

På senare tid har det visat sig att olika Homo-arter korsade sig med varandra, vilket inte på något sätt minskar förvirringen och svårigheten att artbestämma vissa fynd. Den så kallade Lapedopojken – här återskapad av forskare – bygger på ett fynd som man inte är säker på om det är sapiens eller neandertalare. Eller en hybrid. Bild: Christoph PE Zollikofer, University of Zürich

På senare tid har det visat sig att olika Homo-arter korsade sig med varandra, vilket inte på något sätt minskar förvirringen och svårigheten att artbestämma vissa fynd. Den så kallade Lapedopojken – här återskapad av forskare – bygger på ett fynd som man inte är säker på om det är sapiens eller neandertalare. Eller en hybrid. Bild: Christoph PE Zollikofer, University of Zürich

Denisovafyndet gav dessutom upphov till ytterligare en fråga. Dna-sekvensen från den analyserade benbiten visade en stark signal på ett bidrag från en hittills okänd källa – en mystisk arkaisk art. Det verkar alltså som att denisovamänni­skorna har fått ett genetiskt bidrag från en ­gammal människotyp – men vilken? Det kan ha varit den tidiga grupp som kallas Homo heidelbergensis, och som man gissar är den gemensamma släkting som knoppat av grenar både till neandertalare, denisovamänniskor och Homo sapiens.

Frågorna är alltså många och ­släktför­hållandena i Homo-släktets brokiga skara har mest blivit oklarare med åren. Det en gång så prydliga släktträdet är nu en vildvuxen buske som verkar svår att reda ut.

Men allt kan få svar snabbare än man anar. Utvecklingen går fort och mycket har hänt det senaste decenniet. Inget säger att det inte kommer att gå lika fort under de närmaste åren. Forskningen kring människans utveckling i Asien blir allt intensivare, inte minst från kinesiskt håll satsas det stora summor. För bara 20 år sedan hade vi ingen kunskap om hur gamla gener såg ut, och vi visste inget om hobbitar på Flores eller denisovamänniskor.

Att vi får fler överraskningar i framtiden är inte bara en gissning. Det är ett säkert tips. 

Fakta: 
Ett snårigt släktträd
Det här är en bild av vårt släktträd efter fynden av denisovamänni­skorna, Homo floresiensis på Flores och red deer-folket. Flera delar är fortfarande höljda i dunkel, till exempel förhållandet mellan erectus och floresiensis. Varifrån kom egentligen hobbitarna på Flores?

Det behövs både gener och fossil för att få tydliga svar på frågorna kring vår utveckling. Utan dna-analys är det svårt att veta säkert vad ett lårben eller en bit av en käke betyder. Till och med ett komplett kranium kan ge upphov till våldsamma debatter mellan forskarna om hur det ska tolkas.

Homo erectus har hittats från Afrika till Kina, från en tidsperiod från två miljoner år till så sent som för cirka 50 000 år sedan, med tämligen stora anatomiska variationer. Men inget dna. Vi vet därför inget säkert om erectus eventuella släktskap med oss eller de övriga människorna.

Homo heidelbergensis levde i Afrika, västra Asien och Europa. Fynden är daterade till mellan 200 000 och 600 000 års ålder. Många betraktar dem som den art som är den gemensamma ursläktingen till neandertalarna, denisova och till oss.

Homo antecessor är det samlade namnet på en gammal människoart (från minst 800 000 år sedan) som representeras av några fynd i Europa. Mycket är oklart om deras plats i utvecklingsschemat.

Sima de los Huesos är en grotta i Spanien där man hittat kvarlevor av människor som inte är helt lätta att placera i släktträdet. Vissa anser att det är tidiga neandertalare, medan andra vill hänföra dem till H. heidelbergensis.

Till den här bilden kommer nu alltså en rad svårtolkade och mot­sägelsefulla fynd från Kina och Sydostasien som ställer nya ­spännande frågor.

Vi blir bara fler och fler
Homo sapiens och Homo neander­thalensis levde tillsammans – eller i alla fall samtidigt – i Europa. I Afrika och Asien tycks det ha varit ett betydligt mer rikt galleri av människoarter. Bild: SPL

Homo sapiens och Homo neander­thalensis levde tillsammans – eller i alla fall samtidigt – i Europa. I Afrika och Asien tycks det ha varit ett betydligt mer rikt galleri av människoarter. Bild: SPL

Förr i tiden trodde man att när våra äldsta släktingar inom Homo sapiens fortfarande vandrade på Afrikas glest bevuxna slätter så fanns det kanske inte så många andra typer av människor på jorden. Vi hade mer eller mindre tagit över. Neandertalarna i Europa var kända sedan 1800-talet och Homo erectus hade hittats i Asien. Men de betraktades som gamla utdöda former som senare gav upphov till oss, Homo sapiens, skapelsens krona, evolutionens slutgiltiga mål.

Men nu vet vi att världen för 50 000 – 100 000 år sedan var rik på olika varianter av människor som också bör ha haft kontakt med varandra, särskilt i Asien: ­floresiensis, denisova, erectus och red deer levde samtidigt i samma områden. Till det kommer ett antal andra som lämnat ännu obestämda fynd efter sig – kanske egna arter, kanske hybrider av de kända. Europa, där Homo sapiens och neandertalarna möttes under istiden för 40 000 år sedan framstår som en stilla bakgård i jämförelse med Asien och Afrika.

En okänd folkgrupp
Någon gång för 35 000 år sedan blandades den tidens afrikanska Homo sapiens med en okänd folkgrupp – kanske ättlingar till Homo erectus som tagit en lite annan utvecklingsväg än sapiens.

Någon gång för 35 000 år sedan blandades den tidens afrikanska Homo sapiens med en okänd folkgrupp – kanske ättlingar till Homo erectus som tagit en lite annan utvecklingsväg än sapiens.

Modern dna-teknik har visat att vår utvecklingshistoria är full av möten mellan olika grupper av förhistoriska människor. Möten som ledde till avkomma och vars gener finns kvar hos dagens människor. Det skedde inte bara i Asien och Europa. Dagens afrikaner bär även de på lite genetiskt material som anses härstamma från en gammal utdöd folkgrupp.

Inblandningen beräknas ha skett för cirka 35 000 år sedan, och antas ha kommit från en genetiskt annor­lunda befolkning som skildes från vår släktgren för 700 000 år sedan. 

De andra, då?
Australopithecus var troligen föregångare till Homo-släktet. Bild: Shalom

Australopithecus var troligen föregångare till Homo-släktet. Bild: Shalom

Förutom de arter i släktet Homo som nämns i artikeln hör man ibland talas om en del andra förfäder/släktingar till oss. Forskningen om våra förfäder kan ofta framstå som ett getingbo där olika forskare intar bestämda men olika ståndpunkter och en utomstående betraktare inte riktigt vet vad som stämmer. För ett par år sedan var till exempel några forskare ute och hävdade att de flesta tidigare Homo-arter helt enkelt var Homo erectus eftersom fynd tydde på att denna art kunde se ut på väldigt många olika sätt.

De flesta forskare inser dock att det finns för lite fakta för att tvärsäkert uttala sig om släktskap mellan många arter, eller om vad som är en art eller inte.

Homo habilis anses av många vara den första i släktet Homo.

Homo rudolfensis är en omstridd art som av vissa anses vara H. habilis, medan andra anser att det är en Australopithecus-art.

Homo ergaster anses av vissa vara en egen art, medan andra anser att det är en afrikansk variant av H. ­erectus.

Homo naledi är ett sensationellt fynd av 15 individer av en tidigare okänd art, men ingen datering finns ännu och ingen vet var arten ska placeras in. (Mer om H. naledi i AoV 2016-02.)

Homo rhodesiensis anses av de flesta vara en afrikansk variant av H. ­heidelbergensis.

Homo gautengensis är en omstridd art som ibland anses vara den tidigaste Homo-arten, ibland H. ­habilis, H. ergaster eller till och med en ­Australopithecus.

Ibland dyker det också upp mer specifika namn på fynd:

Pekingmänniskan är ett kinesiskt fynd av H. ­erectus.

Javamänniskan är ett indonesiskt fynd av H. ­erectus.

Cromagnonmänniskan är ett europeiskt fynd av en tidig H. sapiens.

Material från
Allt om Vetenskap nr 1 - 2017

Mest lästa

Fler nyheter

Fler nyheter